Revolutionära maktbudskap och kraftbesked förvandlas till mildare varianter av protest och motstånd mot klassamhället. Musikkulturen förvandlades från att ha varit en ren vuxenangelägenhet och till stora delar avantgarde till att bli en stor, viktig sak för ungdomar ur alla klasser. Den historiska betydelsen av detta har ännu inte till fullo uppskattats.

Pop/rockband, balladskrivare och sångare blev den nya tidens folkhjältar vid sidan av de gamla, film- och idrottsstjärnorna, konstnärerna och monarkerna. De blev följaktligen också en integrerad del av den nya tidens arbetarkultur.

Pete Seeger, Elvis Presley, Beatles, Bob Dylan, Rolling Stones, Joan Baez, Johnny Cash, Cornelis, Fred Åkerström, Hoola Bandoola Band, Hector, M.A. Numminen, Irwin Goodman för att bara nämna några. En del var världsbekanta medan andra var mera lokala förmågor. Alla gjorde inte medvetet arbetar- eller protestmusik, men många gjorde det. Alla var inte från arbetarbakgrund, men många var det. Alla hade inte erfarenhet av fattigdom och social misär, men många hade det. Några hade nått botten och kommit upp, en av dem var Johnny Cash, som tilltalade alla samhällskategorier med sin råa och enkla men melodiskt välklingande countrysång.

De elektroniska medierna påbörjade sitt triumftåg. Radiostationer hade förstås funnits redan länge, men ... Politiska tal, klassiska symfonier och dixie i all ära, men när låtar som Rock Around the Clock, Heartbreak Hotel och lite senare A Hard Days Night eller Satisfaction började ljuda i etern eller snurra på skivtallriken och hördes för första gången av tidens ungdom må det ha varit som att få ett bedövande klubbslag! Mikael Niemi beskriver känslan i sin förträffligt underhållande bok "Populärmusik från Vittula", som redan nått nästan kultstatus.

Etermedierna och den därtill hörande allt bättre tillgången till musiken gjorde att musikerna påverkade varandra, kopierades, imiterades och utgjorde grunden för mycket av det som ungdomen sysslar med i musikväg idag. I den spirande välfärdsstaten försågs ungdomarna, för kanske den första gången i världshistorien, med egna resurser i form av tid och pengar, anspråkslösa förvisso, men dock. Källarbanden — vad är mera arbetarkultur än det?

Som extra bonus får folkmusiken, särskilt den upprockade och svängiga varianten, ett uppsving. En stor andel och förtjänst i detta hade den irländska folkmusiken med sina rebelliska och balladbetonade utvikningar. The Dubliners gjorde förvisso karriär i skuggan av beatlarna och stonesarna, men de gjorde det själva, och i sin egen stil som också fick en uppsjö av fans, kopiatorer och imitatörer över hela världen att vakna till liv.

Konstnären Andy Warhol, han med konservburkarna och Marilynbilderna, proklamerade den nya tidens mediekoncept — alla kommer att bli världsberömda under ett kort ögonblick. Alla klarade emellertid inte av den nya berömmelsen. De gör det inte en dag som är. Inte ens de som är födda till berömmelse. Kvällstidningarna är fulla med exempel, så de behöver inte upprepas.

Ett tragiskt exempel på berömmelsens risker var på sin tid just Johnny Cash som från att ha gjort en kometkarriär var på god väg att halka ner i knarkdiket men som räddades i sista stund av sin älskade June Carter. I filmen om Johnny Cash säger June Carter att Johnny sjunger "stadigt som ett tåg och skarpt som ett rakblad". Det säger ganska mycket om vad den nya tidens arbetarmusik handlar om. Det är den sortens frihetsbudskap som går hem hos de flesta av oss nutida åtta-till-fem-knegare, även om vi inte längre skulle hysa någon större utopisk förhoppning eller revolutionärt patos.

Arbetarledaren och trubaduren Joe Hill och countrysångaren Johnny Cash var från olika tidsepoker och verkar också annars ganska olika. Men om Joel Emanuel Häggström, alias Joe Hill hade levat ett knappt sekel senare hade han sannolikt varit en av dem som sjungit för fångarna i Guantanamo, för soldaterna i världens krig, för de fattiga på gatorna, och för alla oss fångar i kapitalismens ekorrhjul. Johnny Cash må inte ha varit någon revolutionär, men vem minns inte hans konsert för fångarna i San Quentin. Det finns en tråd som binder honom och många av den nya tidens musiker samman med Joe Hill — frihetslängtan.