Men inte heller hon står ovanför lagen, så att säga. I en krönika i Dagens Nyheter meddelar tv-kritikern Johan Croneman att han fått nog. "Stor orkester, ovanligt fin scenografi", skriver han om Dabrowskis nya pratprogram. Samtidigt frågar sig Croneman om någonting (av värde) blir sagt. Inte mycket, lyder svaret.

Cronemans inlägg är på sätt och vis talande för den svenska kulturjournalistiken. Vid behov är man redo att kritiskt granska och ifrågasätta även de heliga kossorna.

SVT och dess programpolitik är hela tiden under luppen (till skillnad från våran Rundradio som kommer undan även med de värsta stolligheterna). Och den minst sagt livliga debatten som omgett radiokanalen P1 och dess nya, putslustiga, programprofil resulterade i att högsta kuckut fick ta sitt pick och pack.

När det gäller Radio Svenskfinland diskuterar man varken programinnehåll eller profil. Allting duger, möjligtvis med undantag för musiken och pauserna. Av pauser, tystnad, finns det för lite och av musik finns det för mycket. Till saken hör att allting som inte låter som Sven-Ingvars eller Tove Janzons döms ut som "hårdrock". (Enligt gängse definition torde alltså även Susan Sonntag, Trio Saludo och Pappas Eget Band gå omkring med nitar och läderbälte).

Det här gäller i första hand den allmänna "debatten", men tidningarnas kultursidor är inte mycket bättre. Det är endast i undantagsfall som radio- och teveprogrammen – med en publik som i bästa fall skrivs med sex siffror – får en seriös behandling.

Den biten är reserverad för de sköna konsterna; för poeter med dålig hållning och ännu sämre upplagor, för missförstådda konstnärsgenier och andra tomtar.

Som en följd av detta är det ingen som ondgör sig över Strömsö (programmet, strandlinjen är det inget fel på) och dess lömska attacker mot vår grundlagsenliga rätt att låta bli att pyssla, snickra, inreda och smila upp oss.

Men också finnarna tycker om Strömsö, hör jag någon säga. Än sen då? De dricker också för mycket, förlorar alltid i hockey, dansar humppa och slår ihjäl varandra med kökskniv.

Inte ett ord heller om Bettina Sågboms klavertramp i teve. I och för sig fungerar hon ju i studion. Stämningen är bra och tilltalet är vänligt men rappt. Men när Bettina lämnar studions trygga miljö till förmån för Borta bra-programmen går det åt skogen.

När hon ska intervjua Ulf Lundell framstår Bettina S. plötsligt som en dåligt förberedd tonårsjänta på sitt första uppdrag för skolblaskan. Ingen integritet här inte, bara fnitter, svammel och pinsamt inställsamma frågor.

Om möjligt ännu värre blir det när hon knackar på hos ambassadör Ole Norrback i Aten. Det blir inte många ord om ambassadörsrollen, men desto mera hemma hos, vem köper dina kläder och annat strunt. Jättehejsan och hurjakiva, men får vi gå hem nu?

 PRATSHOW
"The Henry Rollins Show", snack och helig vrede, Yle Teema måndagar 23.30
– På tal om pratshower med sting finns det all orsak att hålla ett öga på Henry Rollins. Han är Amerikas svar på Jan Guillou, en tuff jävel (och mångsysslare) som har mera än sågspån mellan öronen. Så är han ju så förbannad också, inte minst på det politiska etablissemanget i USA.

RADIO
" Silvermaskinen", 70-talsrock med Michael Cronström som värd, Radio Vega lördag 22.15
– Programmet för dig som lyssnat på vinylskivor, heter det i programförklaringen, från en tid då ingenting var för hårt, för underligt eller för storhetsvansinnigt. Och ett program som spelar såväl Steve Miller Band som B-sidor av Deep Purple och Nazareth kan inte vara helt fel. Encore!

TV-FILM
"Frukost på Tiffanys", Audrey Hepburn som bitterljuv glädjeflicka, Fyran 23/6
– Tidens tand har inte gått obemärkt förbi, men Audrey Hepburn är alltid lika charmig som lantlolla på drift i 50-talets New York. Och då har vi inte sagt ett ord om Moon River, det kanske främsta av filmmusikaliska örhängen. Från 1961, efter en roman av Truman Capote.