Faret ut går som en slalombana mellan röda och gröna käppar — rättare uttryckt farledsmärken. I hög fart kränger aluminiumbåten höger, vänster, vänster, höger; i tvära kurvor tätt på varandra. Det vimlar av stenbumlingar i alla riktningar, både över och under vattenytan. Att det över huvudtaget är möjligt att köra genom stenhögarna är ett smärre under; som en del av det unika världsnaturarvet.

Men Ulf Rönnblad ser inget märkligt i det hela:

– Här har jag vuxit upp och levat, det är ingenting unikt med det här, det är min vardag.

Vi är på väg ut till Valsörarna för att bekanta oss med en del av Kvarkens världsnaturarv. Om någon vecka, när det blivit varmare och grönskan skjutit fart, skall Ulf föra ut sina får till holmarna, som han alltid gjort och hans förfäder gjort i all tid. Ulf är farmare och odlare och tänker så förbli. Skjutsar på folk i den unika skärgården gör han när han hinner för andra sysslor. Han tror inte att världsarvsstatusen kommer att ändra så mycket på det.

Efter år av utredningar, lobbande och minutiösa utvärderingar lyckades man i juli 2006 få Kvarkenskärgården upptagen på världsarvslistan — hittills det enda naturområdet i Finland som erhållit denna status. Initiativet togs av Kvarkenrådet så tidigt som 1998. När så Höga Kusten på svenska sidan (söder om Örnsköldsvik) erhöll världsarvsstatus år 2000 började man på den österbottniska sidan av Kvarken arbeta för att det svenska området skulle utvidgas att omfatta också Kvarkens skärgården eftersom den, trots yttre olikhet, utgör en del av samma fenomen, dvs. landhöjningen.

Under istiden var istäcket som tjockast just här. När så isarna började smälta och röra på sig pressades ismassorna i kvarkenområdet fram och tillbaka. På så sätt uppstod de s.k. De Geer moränerna, eller tvättbrädesmoränerna, som utgör områdets geologiska raritet.

Bäst syns de egentligen från luften, upplyser Susanna Ollqvist, som är koordinator för projektet. Flyger man över området ser man hur moränfältens åsryggar sträcker sig åt olika håll. Där moränryggarna ligger i vattenbrynet bildar de tvättbrädeslikande formationer, ligger de djupare syns bara de stenar som sticker upp över ytan och bildar oregelbundna stenfält. När ledande geologiska experter fick sig området presenterat från luften uttryckte de sin förtjusning över det de såg, berättar Susanna.

Där landhöjningen redan lyft upp moränerna på torra land kallas de lokalt för "djävulsfält", kanske med syftning på hur slitsamt de varit att bearbeta fälten för odling. Namnet de Geer har moräntypen fått efter den svenska geologen Gerhard de Geer som på 1800-talet undersökte landhöjningen som fenomen. Avsikten är att han också skall få ett planerat hus i Svedjehamn uppkallat efter sig. Huset skall bli en infopunkt för världsarvsbesökare där man kan bekanta sig med den lokala historien och områdets särprägel.

Moränfälten uppstod när inlandsisen drog sig tillbaka och slet loss bergfragment, allt från stora stenblock till grus och lera, som sedan portionerades ut på olika ställen när isen släppte sitt grepp. Ryggarna av grus och sten är vanligen 1 – 3 meter höga och några hundra meter långa. De ligger i grupper med 200 – 300 meters mellanrum. Isens framfart kan också studeras på slätslipade berghällar med skåror som visar hur ismassorna rört sig.

Kvarkenskärgårdens särprägel grundar sig på den geologiska exklusivitet den uppvisar. Men i dess kölvatten har uppstått en natur som beträffande växtlighet och djurlivets artrikedom också är unik på många sätt. På de steniga stränderna trivs växter som liksom havstorn står ut med stark sol, torka och blåst och som överlever vinterns kyla och is. Området anses vara de mest representativa i världen för studier av landhöjningsfenomenet. Hudson Bay i Kanada konkurrerar om äran, men Kvarken anses vara strået vassare.

Ändå var det ingen självklarhet att världsarvsstatusen skulle beviljas. Tvärt om fick man genomgå en mycket noggrann och utdragen granskning av världens ledande experter, berättar Susanna Ollqvist. Hon är anställd vid forststyrelsens byrå i Vasa och har deltagit i projektet ända sedan starten.

Status som världsarv beviljas av FN-organet UNESCO på basen av nationella nomineringar. Det kan beviljas som kulturarv eller naturarv, av vilka det senare verkar vara svårare att vinna eftersom kulturarven är betydligt fler. För närvarande finns ca 650 kulturarv i världen, bl.a. Sveaborg, medan Kvarkens skärgård som det senast tillkomna naturarvet är det 162:a i ordningen.

Har man väl en gång fått denna status förpliktar den. Det gäller att vårda området, men också att göra det tillgängligt för intresserade besökare – forskare såväl som turister. Primärt handlar det ändå om att skydda och bevara området för efterföljande generationer. Massturism vill man inte ha men besökare tar man gärna emot och försöker betjäna på bästa möjliga sätt.

Det är här potentialen finns för områdets befolkning, företag och kommuner. Hur den utnyttjas är i slutändan avhängigt av lokala aktörer. Man vet att världsarvet väcker intresse som ger möjligheter beträffande inkvartering, bespisning, transporter och försäljning av souvenirer och hantverk.

– Vi har redan noterat en skriande brist på kvalitativa souvenirer, säger Susanna som en vink till lokala tillverkare.

På det lokala planet förvaltas naturarvsområdet idag av Forststyrelsen som i det här sammanhanget är underställd både Jord- och skogsbruksministeriet och Miljöministeriet. Samordningen av arbetet handhas av en delegation med representanter för olika myndigheter, kommuner, markägare och lokalbefolkningen. Kontakterna till Höga Kustens världsarvsområde sköts av en samrådsgrupp.

Rent konkret har man planer på att bygga ut landstigningsställen och vandringsleder med skyltning och rastplatser. En första kurs för världsarvsguider har redan ordnats och Mickelsörarna har fått en naturstation med möjlighet till övernattning och mat för mindre grupper. Försvarsmaktens övergivna anläggning på Sommarö i Södra Vallgrund har under våren rustats upp för att kunna ta emot lägerskolor och andra grupper.

Ett större projekt är byggandet av Havets hus vid Replotbrons fäste. Det skall bli den egentliga inkörsporten till området där besökare skall kunna köpa service; som guidning och transporter; boka övernattning, köpa souvenirer och plocka åt sig informationsmaterial. En föreläsningssal kan eventuellt också komma att ingå i byggnaden vars exakta förverkligande ännu är en öppen fråga. Den mer ingående presentationen av Kvarkens skärgård sker dock även framgent i den förnäma Terranova-utställningen som finns i samband med Österbottens museum i Vasa.

Susanna Ollqvist är mycket mån om att framhålla det samarbete med lokalsamhället som man utvecklat redan under ansökningsprocessen gång och som man ämnar fortsätta med nu när verksamheten byggs upp. Parter på det lokala planet är samfälligheterna och byaråden i Replot och särskilt i Björköby. Genom att diskutera och informera har man strävat till att i förväg skingra förutfattade meningar och farhågor som lätt uppkommer annars. Samtidigt har man också visat på de potentiella möjligheter världsarvet ger.

Kontakt med lokalbefolkningen har man sökt t.ex. genom att i en vistävling försöka få fram en Kvarkenvisa där texten anknyter till världsarvet och melodin lämpar sig för såväl solo- som allsång. Som bäst pågår dessutom en fototävling där idén är att presentera ett bildpar som beskriver landhöjningens inverkan; en gammal bild ur familjealbumet parad med ett nytaget foto. (mer om tävlingen på: www.miljo.fi/lsu/varldsarvkvarken)

Att döma av de åsikter vår sagesman på Björkö, Ulf Rönnblad, ger uttryck för under färden till Valsörarna, har beredningen av världsarvet lyckats betydligt bättre än beträffande Naturaområdet som ligger som grund. Där Natura ses som en räcka begränsningar och ingrepp i skärgårdsbefolkningens hävdvunna rättigheter, uppfattas världsnaturarvet som mer neutralt och tom. innehållande vissa möjligheter. Att kalla inställningen entusiasm vore en överdrift men en nyfiken förväntan går att spåra.

Så närmar vi oss Valsörarna. Ögruppen nordväst om Björköby med sin kända fyr. Ulf Rönnblad styr in båten i lugnvattnet i Sjöbevakningsstationens hamn. Vandringsleden över ön leder till den 40 meter höga fyren som uppfördes 1886. Den är konstruerad av den franska ingenjören Gustave Eiffel – han med tornet i Paris. Fyren lyser än, dock med försvagat sken för att inte störa handelssjöfarten som idag förlitar sig på annan navigation.

– För fiskare och oss andra som färdas på vattnen här omkring är den ännu ett värdefullt stöd vid navigering i hårt väder, konstaterar Ulf.

Kanske världsarvsstatusen kan hjälpa till att hålla fyren lysande ännu många år framöver.

Naturstigen på Valsörarna går genom ett flertal naturtyper med varierande växtlighet och rikt djurliv. Stigen kantas av informativa tavlor som hjälper vandraren att identifiera sina iakttagelser. Stillheten förhöjs av fågelsången, insektsurret och dofterna som omger en.

Av hävd har skärgårdsborna sommartid hållit får på Valsörarna och andra holmar i samfälld ägo. Den rättigheten får de behålla, lovar programmet för världsarvet, för de traditionella och ekologiskt hållbara näringarna inom området skall värnas. Det anses vara både landskapsmässigt och kulturhistoriskt viktigt att de traditionella näringarna kan fortleva; att Ulf Rönnblad också framgent har både får och folk att skjutsa på sommarbete.

HANS JERN

Webbsidor:
www.miljo.fi/lsu/varldsarvkvarken
www.utinaturen.fi/kvarken

Permanent utställning:
Terranova på Österbottens museum i Vasa

Till fotogalleri

Det har varit ett angeläget uppdrag för de båda byggnadsarbetarna. Både Hannu och Pekka betecknar sig som naturmänskor.

– Jag kommer aldrig att jobba på ett höghusbygge eller motsvarande storbygge mer, säger Hannu bestämt.

Han föredrar arbetsgivare som har en ekologiskt hållbar grundsyn på byggandet. Såväl när det gäller nybygge som sanering av gammalt. Synen delas av arbetskompisen Pekka. Utbudet på sådana jobb är stort idag. Följande objekt Hannu tar itu med är ett gammalt stockhus.

Hannu är organisationsmänniska, engagerad i Naturskyddsförbundet, och Pekka ivrig friluftsmänniska med paddling och annat friluftsliv som främsta intressen. Naturstigarna och stränderna på Sommarö har blivit dem välbekanta under veckorna de arbetat med Fortet. Det är ett värdefullt och fint område för unga att vistas i och lära sig umgås med naturen i, kan de båda intyga.

– Jag har gått många guidekurser tidigare, men ingen så faktaspäckad och djuplodande som världsarvskursen, konstaterar han klart imponerad.

Själva kursen har han nu bakom sig men har några tenter kvar, i bl.a. artkännedom, innan han kan titulera sig auktoriserad världsarvsguide.

Han ser intressanta möjligheter för utvecklandet av turismnäringen i samband med världsnaturarvet. Turistströmmarna till Vasa är visserligen inte längre vad de var under Sverigebåtarnas glansdagar, men fortfarande frekventeras staden av många turister. Några kryssningsfartyg med upp till tusen passagerare väntas angöra Vasa hamn också denna sommar och bland dem finns säkert många som vill höra om världsnaturarvet och se området. Så pass unikt är det.

– Begreppet världsarv är ju internationellt känt och sådant lockar alltid.

Upplevelseturism i olika former är starkt på kommande, har Henrik erfarit. På det området erbjuder Kvarkens skärgård stora möjligheter utan att det behöver bli fråga om belastande massturism. Skärgårdsborna har redan insett de här möjligheterna och förstått att ta vara på dem.

Henrik har bara goda erfarenheter av att föra ut turistgrupper till Replot – Björköby och arkipelagen där.

– Servicen fungerar och bemötandet är vänligt. Äktheten i upplevelsen är oerhört viktig och det har man förstått att ta fasta på.

Men det finns nog potential för mycket mer, anser han.

– Diskussionen om växthuseffekten gör att intresset för naturvärden ökar. Där har ju skärgården mycket att bjuda på.

Urbaniseringen är en annan trend att ta fasta på. Den gör att många söker motvikter.

– Då är väl en vistelse i Björkö något av det mest stressfria man kan tänka sig.

– Bron placerade Replot på Finlands karta. Världsarvet kan placera in oss på världskartan, tror han.

Men utan hårt arbete kommer det inte. Man måste vara beredd att satsa på lång sikt för att uppnå något. Själv började han med en glasskiosk som så småningom blev ett café vid färjfästet. När bron kom öppnades möjligheterna för restaurangverksamhet i större skala som han kombinerat med skärgårdskryssningar. M/s Carina har kapacitet för 50 passagerare.

Havets hus, den utlovade inkörsporten till världsnaturarvet, skall placeras i direkt anslutning till Ralf Nygårds restaurang Bernys på Replotsidan av bron. Nygård lovordar samarbetet med myndigheterna i samband med byggplanerna. Han planerar själv en utvidgning av restaurangen inom ramen för projektet.

– Världsarvet kommer att öka antalet internationella besök, räknar han med.

Det är en potential han ämnar ta vara på.

– Viktigast skulle vara att lyckas förlänga säsongen och höja besöksfrekvensen vintertid.