För vårdarfacken är sitsen svår eftersom förväntningarna av politiska orsaker skruvats i taket och medlemmarna på ett rent hutlöst sätt utnyttjades i vårens valrörelse av hänsynslösa politiker på högerkanten. Vilken väg förbunden nu än väljer är den kantad av törnen. Men vårdfacken är erfarna arbetsmarknadsaktörer och kommer säkert fram till det beslut som är bäst för medlemmarna.

Inom servicebranschen är förhandlingarna när detta skrivs ännu öppna, men verkar vara på god väg. Den avgörande armbrytningen om löneförhöjningarna återstår. Finns vilja till avtal faller det inte på cent eller euron.

Det blev som man kunde vänta rena löneuppgörelser i årets avtalsrörelse. Kompletterat med en del branschvisa preciseringar av lönesystemen. Närmast gäller dessa lokala avtalspotter inom industrin. Inget dramatiskt alltså. Nivån på löneförhöjningarna är helt väntad. Löntagarna har, som sig bör, mätt ut en rimlig andel av produktivitetsökningen.

Givetvis har det hörts en del gnäll om att lönerna stiger för mycket, att inflationen drivs upp, kostnaderna stiger och balansen i samhällsekonomin rubbas. Det hör till bilden att sådana yttranden fälls "på tjänstens vägnar". Sådant kan tas med jämnmod. Dagens arbetsgivare vet nog hur stora lönepåslag de har råd med. I annat fall är de ju inkompetenta.

För regeringen är det tacknämnligt att kunna skylla uteblivna skattesänkningar på att lönerna stiger så kraftigt. Men det är en undanflykt. Kopplar man ihop löner och skatter är vi tillbaka i inkomstpolitiken. Det var ju den man ville bli kvitt, eller…?

HANS JERN