Gemensamt uppställda lönekrav är en lyckad giv för svenska LO. Men systemet kan bli ännu bättre.

De allra flesta centrala avtalen är nu påskrivna. Så gott som alla är treåriga och huvuddelen får 10,2 procent under avtalsperioden. Nivån fastställdes i teknikavtalet, som omfattar 170 000 verkstadsarbetare.

Den allmänna känslan är att facken vunnit och arbetsgivarna förlorat årets avtalsmatch.

– Vi var väldigt framgångsrika och fick ut 80 procent av de lönekrav vi ställde. Det är det bästa resultatet någonsin, säger Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare.

Lika munter är inte förhandlingschef Karl Olof Stenqvist i arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen. Han säger att avtalen blivit för dyra och nu hotar inflationsekonomi. Dessutom anser han att industrins normerande roll gått förlorad.

– Vår centralorganisation Svenskt Näringsliv kunde haft en bättre samordning. Där lyckades facken bättre, säger han.

Plattform med elva krav

I Sverige sköts förhandlingarna sedan 1982 av fackförbunden. Innan dess förhandlade LO direkt med arbetsgivarnas centralorganisation. De förbundsvisa förhandlingarna tar dock sin utgångspunkt i LO-samordningens gemensamma krav.

Tanken bakom LO-samordningen är att ta ut så mycket som möjligt utan att lönelyften skapar inflation, som driver upp räntorna och skapar arbetslöshet. Inför den här avtalsrörelsen enades de 15 LO-förbunden om en plattform med elva krav. Det var bland annat löneökningar på 825 kronor per månad eller lägst 3,9 procent, jämställdhetspott enligt finsk modell, stora höjningar av avtalens lägstalöner, arbetstidsförkortning och begränsning av inhyrning av arbetskraft. Förbunden har dessutom alla möjligheter att resa sina förbundsspecifika krav.

Vid sidan av LO-samordningen har facken inom industrin en egen samordning, där ingår LO:s industrifack tillsammans med tjänstemanna- och akademikerfack inom industrin. De fastställer också sina gemensamma krav — ofta före LO-samordningen och med stor inverkan på LO-samordningens krav.

Jämställdspott, alternativt låglönekrav

I diskussionerna om avtalskraven var motsättningarna stora mellan LO:s industrifack och de övriga förbunden. Jämställdhetspott stod mot stora höjningar av lägstalönerna. På sätt och vis handlade motsättningarna om vilken väg som var mest effektiv för att få upp lönen för lågavlönade, där kvinnorna är en mycket stor del.

Resultatet blev att LO-förbunden krävde jämställdhetspott och öppnade för att kräva motsvarande summa på annat vis, vilket gjorde det möjligt för LO:s industrifack att istället gå fram med en kraftig låglönesatsning.

Nytt i den här plattformen var också att förbunden lovade att ställa upp för varandra och gå i konflikt för att stödja varandras kamp för samordningens krav. Det var ett sätt att koppla samman förbunden och ge dem kontroll över varandra.

LO-samordningen är helt frivillig för förbunden. Det finns inga sanktioner mot LO-fack som inte håller sig till de gemensamma kraven. De riskerar dock att utsättas för de andras offentliga kritik.

Samordning gav styrka

Det blev alltså industrin som slöt avtal först och satt märke för de övrigas avtal med undantag för dem som reste jämställdhetspotten och för en del av dem som krävde extra stora satsningar på lägstalönerna.

Jämställdhetspotten blev verklighet i kvinnodominerade fack som Kommunal, Hotell och restaurangfacket och i Handels. Detaljhandelns anställda får 3 procentenheter högre påslag än industrinormen.

– Avtalsrörelsen har fungerat fantastiskt bra. Samordningen gav oss styrka och den byggde på en kompromiss där industrin fick normera och vi fick jämställdhetspotten, säger John Haataja, avtalssekreterare hos Handels.

Arbetsgivarna var splittrade om jämställdhetsspotten. Industrins arbetsgivarorganisationer försökte stoppa den medan handelns arbetsgivare accepterade den.

IF Metall lyckades få en hög nivå för bland annat sina lågavlönade tvätterianställda utan jämställdhetsspott. Värdet av deras avtal var 14,2 procent.

Lönekrav OK, problem med resten

Även om LO:s avtalssekreterare Erland Olauson tycker att samordningen i avtalsrörelsen varit framgångsrik ser han även problem. Det är lönefrågorna som gått bra att driva medan krav om de andra villkoren i avtalen inte alls lyckats. Få har fått igenom arbetstidsförkortning och ingen har lyckats få in begränsningar av inhyrning. Erland Olauson ser ingen lösning på detta och säger att det är en viktig fråga inför nästa avtalsrörelse.

GÖRAN JACOBSSON