År 2003 tog indiern Arun Aravindan examen i sitt hemland som datamästare, efter fem års studier.

I januari 2008 bär han ytterligare ett examenspapper i sin ficka; han blir utbildad lokalvårdare i Finland. Mannen, som svingar sin golvmopp för Helsingfors stads affärsverk Palmia, upplever att han är jämbördig med sina finska arbetskamrater.

Arun Aravindan (27) har bott två och ett halvt år i Finland. Han har inte i detta nordliga land upplevt vare sig rasism eller diskriminering eller mobbning. Det är lätt att ta honom på orden. Mannen har ett smittande leende och skratt.

– Jag har nog hört om många som har varit med om det ena och det andra. En full finländare hällde en gång ett glas öl över min ghanesiska vän i en bar i Uleåborg. Det har gjort att min vän inte längre vågar gå ut bland folk, han sitter bara hemma.

Aravindan, som har studerat lokalvård, dvs. städning, på läroavtal berättar att han kommer ytterst väl överens med sina arbetskamrater. I synnerhet sommarens storstädningar kräver att samarbetet förlöper friktionsfritt. De fem städarna i Helsingforsgymnasiet arbetar intimt tillsammans om somrarna.

Aravindans arbetskamrater är fyra kvinnor, av vilka två är infödda finländare, en är ingermanländare och en är hemma från Vietnam.

Palmias förtroendeman Eija Paananen säger att samexistensen mellan urfinnar och arbetare med invandrarbakgrund inte alltid löper så här väl. Det uppstår nog konflikter här och där.

– Oftast handlar det om missförstånd som beror på språksvårigheter eller kulturella skillnader. Olika människor uppfattar mobbning och diskriminering på olika vis. Någon kan tolka det som diskriminering att en finländsk kvinna hälsar god morgon. Om man talar öppet brukar problemen reda upp sig. Men visst finns det också riktigt tråkiga fall på de flesta arbetsplatser.

Yusuf Özel, som arbetar som serviceförman på Palmia och är ordförande för JHL:s invandraravdelning i huvudstadsregionen, menar att man måste gripa tag i konflikter genast.

– Om man inte gör det kan konflikterna skapa ett slags stigmatisering som drabbar bägge parterna. Vardera förstår varandra fel och låter sina negativa erfarenheter gå ut över hela gruppen. Det är verkligt svårt att lösa problem som har fått gå så här långt, säger Özel och uppmanar människor att genast vända sig till sin förman eller förtroendeman, när det uppstår problem.

Programmerare grep moppen

Uppmuntrad av sin finländska flickvän och sina släktingar kom datamästaren Aravindan till Norden vintern 2005, och trodde att han i det främmande landet kunde få jobb i sin egen bransch. Han kallades t.o.m. till intervju två gånger, men karriärförhoppningarna grusades av hans bristande språkkunskap. Arbetsgivarna förutsatte goda kunskaper i finska.

– Jag kan inte säga att jag är besviken över att jag inte fick jobb i min egen bransch. Jag trivs här. Det är klart att jag kanske skulle trivas ännu bättre om jag fick jobba med datorer, skrattar Aravindan och konstaterar att han gärna skulle ta en läroavtalsutbildning för den finländska adb-branschen. Hans förhoppning är att staden bättre skulle förstå att dra nytta av den utbildning och erfarenhet invandrarna har från sitt hemland.

Av Palmias cirka tvåtusen anställda har ungefär var tionde invandrarbakgrund. På lönelistan finns människor från exempelvis Ryssland, Estland, Gambia, Somalia, Turkiet och Indien. De arbetar som lokalvårdare, köksbiträden och väktare.

Aravindan har bara gott att säga om Palmia och staden som arbetsgivare. Tjänstebostad och företagshälsovård är ett plus. Också lönen är bättre här än på den privata sidan, även om inte heller Aravindan vill påstå att 1  430 euro i månaden vore en särskilt god lön. Pengarna skall förslå till mat och hyra. Någon gång vore det fint att kunna resa hem till Indien.

I Indien hann Aravindan arbeta som dataprogrammerare i ett och ett halvt år. Han finner rätt stora skillnader i de två ländernas arbetskultur.

– Här är arbetstakten ganska lugn, i Indien var det ständigt bråttom. I Finland arbetar vi åtta timmar, i Indien kanske åtta, tio eller tolv timmar. Man får heller ingen övertidsersättning där. I Indien är arbetsplatserna otrygga, man får lätt sparken.

Stolt städare

Aravindans arbetsdag i gymnasiet börjar klockan tolv och slutar åtta. Under dagens lopp hinner han moppa många korridorer och tvätta många svarta tavlor. Den här mannen har lagt märke till att finländarna inte uppskattar städarens jobb. En stor del av hans kolleger är invandrare.

– Om man talar om mitt arbete så är jag stolt över det. Jag har inget behov att fundera över vad människor tänker om mig. Jag är inspirerad av fysiskt arbete, man får röra på sig mycket när man städar.

Arbetarna med invandrarbakgrund är inte lika väl organiserade som sina finländska kamrater.

– Vad är det för nytta med facket? Om jag blir arbetslös får jag pengar i tio månader, någon annan nytta ser jag inte och varje månad skall jag punga ut med tjugo euro. Aravindan är inte medlem i JHL, han konstaterar att han hör till a-kassan.

Aravindan berättar också att fackförbunden inte har besökt arbetsplatsen för att berätta om sin verksamhet. Inte heller med arbetskamraterna har de fackliga frågorna kommit på tal.

ANU VALLINKOSKI
Översättning: ASTRID NIKULA

– Grundlagen stadgar allmänt att människor i lika situation skall behandlas lika. Den här principen kompletteras av förbudet mot diskriminering, enligt vilket en person inte får försättas i avvikande ställning utan godtagbara skäl.