Rekryteringen av invandrare försvåras då inkörsporten till arbetsmarknaden oftast finns inom servicesektorn med temporära jobb.

– Servicesektorn är en mer fragmenterad sektor med ofta temporärt arbete. Det här gör det svårare för facket att rekrytera medlemmar bland invandrarna, jämfört med t.ex. Sverige där invandrarna ofta fick jobb inom industrin, stora kollektiv där facket var starkt, säger forskaren Rolle Alho på CEREN, centret för forskning om etniska relationer och nationalism i Helsingfors.

Alho har räknat ut att endast 26 procent av invandrarna — beräknat på samtliga branscher — är fackligt organiserade. Skillnaden är enorm, då organiseringsgraden totalt ligger kring 70 procent. Arbetslöshetsgraden för dessa nyfinländare är däremot hög.

Hur få invandrare att ansluta sig till facket, är en grundläggande fråga som Alho ser på i sin doktorsavhandling om hur facket i Finland, och i Estland, förhåller sig till invandring och en ökad mobilitet av arbetskraften. Också invandrarnas syn på facket, och eventuella fackliga förtroendeposter kartläggs.

– Vill det finländska facket se en liberalare invandringspolitik? Ska invandrare behandlas lika i facket som alla andra, eller är partikulära lösningar som skilda fackavdelningar att föredra? Det är andra intressanta frågor, säger Alho som bygger sin avhandling långt på intervjuer med fackliga ombudsmän, beslutsfattare, förtroendemän och medlemmar. Också arbetsgivarorganisationer och andra arbetsmarknadsspecialister i Finland och Estland intervjuas. Totalt torde intervjuerna bli kring 100.

PAM upplevde tidig Kinaboom

Invandrarmedlemmarna — dvs de som har annat modersmål än finska, svenska (riksvenskar ingår dock) eller samiska — i fackförbunden är drygt 15 000. Av dem finns runt 12 000 i FFC, ca 3 000 i FTFC och ca 1 200 i Akava.

– Invandringen är en rätt ny fråga för facket, då den kom igång här senare än t.ex. Storbritannien, Danmark och Sverige. Men intresse finns, alla jag velat intervjua har ställt upp, och alla har de betonat behovet av mer språkkunskap, säger Alho som hittills främst granskat FFC-anslutna Servicefacket PAM och Byggnadsförbundet.

I PAM har antalet invandrarmedlemmar ökat kraftigt de senaste åren och är i dag ca 2 500. Gemensamt för såväl PAM som Byggnads är att det konstant dyker upp fall där invandrare jobbat med sämre lön och arbetsvillkor än sina infödda kolleger.

Bägge förbund ordnar kvällar för sina rysktalande medlemmar och publicerar material på olika språk. PAM är aktivt med i olika nätverk, som ETMO och PETMO.

Hotell- och restaurangfacket, som idag ingår i PAM, talade om en Kinaboom redan i början av 1990-talet, då de kinesiska medlemmarna var ca 30, och material publicerades på kinesiska.

– För PAM är de etniska restaurangerna en utmaning i medlemsrekryteringen. Brott mot arbetslagstiftning är allför vanliga. En invandrarkock jag intervjuade förklarade de ofta dåliga arbetsvillkoren med den hårda konkurrensen: för restaurangägarna, ofta första generationens invandrare, gäller det att överleva, säger Alho.

Invandrare upplever sig vara i en svårare position än finländarna. Många problem är dock gemensamma, också invandrarna betonar att det är svårt att leva på de låga lönerna inom servicesektor.

Byggare pendlar över Finska viken

Byggnads har cirka 700 invandrarmedlemmar och den som vill kan gå in i en speciell invandraravdelning, Byggsjuan. Omkring en femtedel av byggnadsarbetarna i Nyland är av utländskt ursprung. Många pendlar, jobbar temporärt och de går sällan med i facket.

Byggnads satsar på information, säger Alho, och nämner kampanjen "Känner du dina rättigheter" i maj 2006 då ombudsmän och ledning stod i Västra hamnen och informerade estniska och ryska byggnadsarbetare på väg till Finland om arbetsvillkor, lagstiftning och facket här.

– För det estniska facket tycks invandringen inte vara en stor fråga, men så är invandrarna efter 1991 ganska få. Facket hyser också oro för att lönerna i låglönelandet Estland inte stiger då billigare arbetskraft tas in. Regler finns på den estniska arbetsmarknaden, problemet är att de inte alltid följs, säger Alho.

Ester är också i många fall närmast allergiska för fackligt kollektivt agerande, ett arv från Sovjettiden då det var praktiskt taget obligatoriskt att höra till en fackförening, då anslutningen sägs varit 101 procent mot dagens 10. Trepartisystemet är också haltande, då både arbetsgivare och regering ogärna accepterar facket som förhandlingspart.

Estfacken försöker rekrytera yngre ombudsmän, påverka minimilön och få ökad synlighet i media. Även om facket i huvudsak ser utvandringen från Estland, med arbetskraftsbrist i vissa sektorer, som ett problem kan den ge ett lyft åt facket. Arbete utomlands ger större insikt i hur arbetsmarknad och fack fungerar t.ex. i ett nordiskt land.

– Här har också de finländska facken stött Estland, bland annat genom att utbilda estniska fackliga ombudsmän i Finland. FFC:s infocenter är också i kontakt med estfacket, påpekar Alho.

Föga forskning om facket

Rolle Alho är doktorand vid socialpolitiska institutionen vid Turun Yliopisto. Sin artikelbaserade avhandling räknar han med att ha klar senast år 2010, då det fyraåriga stipendiet vid Forskarskolan löper ut.

En första artikel, om PAM, publiceras i en antologi, finansierad av Arbetarskyddsfonden, om finländska fackföreningsrörelsens globaliseringsstrategier i början av nästa år. Senare artiklar tar upp Byggnads, FFC:s infocenter i Tallinn och hur facket reagerat på en mer transnationell arbetsmarknad, den estniska fackföreningsrörelsen.

– Förvånansvärt lite forskning om fackföreningar görs i Finland med tanke på hur central roll facket har i det finländska samhället, säger Rolle Alho som inte känner till någon annan doktorsavhandling som tar upp facket och invandringen i Finland.

Varför går endast att spekulera i. Kanske en orsak är att invandringen på 90-talet i Finlands mer sågs som en kultur- och identitetsfråga, även om dessa frågor givetvis är relaterade till arbetsmarknadsfrågor. Först då arbetslöshetsgraden sjönk kom invandrarna i högre grad in på arbetsmarknaden.

– Men också forskningen på universiteten lider av snuttjobb, som får många begåvade forskare att byta bransch, säger Alho. – Arbetsvillkoren måste bli bättre.

INGEGERD EKSTRAND