Förbundets tjugonde kongress i Tammerfors den sista veckan i maj utgjorde inget undantag. Förbundets sittande ordförande Erkki Vuorenmaa fick helt sonika respass. Vuorenmaa hade efter två perioder som ordförande (och fyllda pensionsår, 60) gärna fortsatt leda förbundet fram till den planerade förbundsfusionen inom industrin om två år, men kongressens socialdemokrater ville annorlunda och utsåg i stället ekonomichefen Riku Aalto till sin ordförandekandidat. Han blev också vald.

Beslutet återspeglar ett utbrett missnöje med utfallet i avtalsrörelsen, samt en viss tveksamhet till deltagandet i det så kallade Team-projektet, dvs. fusioneringen av sex fackförbund inom industrin. I den sistnämnda frågan fick vänsterförbundets ledning på tafsen av gruppens kongressombud. Gruppen beslöt gå emot fusionen som hittills beretts i endräkt. Med socialdemokratiska röster, 300 mot 182, beslöt kongressen dock att Metall fortsättningsvis deltar i förberedelserna och utredningarna för en fusion, men tonen skärptes och en rad villkor ställdes. Bl.a. kräver Metall att pensionärsmedlemmarnas inflytande tryggas, i praktiken handlar det om rösträtten i förbundsvalen, samt att sektorindelningen förtydligas med ett kollektivavtal per arbetsplats som mål.

Pensionärerna viktiga

Som tveksamt positiv kan man kanske bäst karaktärisera kongressombuden Magnus Lindholms och Harry Malms inställning till Team-projektet.

– Allt stort är inte automatiskt bra, säger Pojobon Magnus Lindholm till Löntagaren. Han är huvudförtroendeman på företaget Mesvac där han jobbar som resemontör.

– Det är hälsosamt att tvivla lite, fortsätter han med ett försiktigt leende, men tillägger att det är bra att Team-processen går vidare och utredningarna slutförs. Sen när alla fakta finns på bordet är det dags att ta ställning.

Kollegan Harry Malm, huvudförtroendeman på Närpes Trä och Metall instämmer.

– Folk är nog intresserade av fusionsfrågan. Många ser det som så att ett större och starkare förbund får bättre förhandlingsposition och kan förhandla sig till bättre avtal. Och för de flesta är lönen ändå det viktigaste när det kommer till kritan.

Vad ett eventuellt storförbund innebär lokalt tycker båda är höljt i dunkel tills vidare.

– Det hör till de frågor som skall redas ut ännu.

De är också överens om att pensionerade medlemmar skall ha samma inflytande och verksamhetsmöjligheter som yrkesaktiva.

–Det är en tillgång om pensionärerna är intresserade och vill delta i fackets verksamhet, säger Harry. – Facket tar ju ställning till så mycket annat än bara arbetslivsfrågor.

– Eftersom pensionärerna nu har rösträtt i Metallvalen, kan den inte tas bort vid en fusion, tycker Magnus. Det skulle inte upplevas som rätt.

Medlemsomröstning möjlig

Team-projektet var den mest omdiskuterade frågan på Metallkongressen. Ärendet avgörs på en extra ordinarie kongress som sammankallas när alla utredningar är gjorda och ett slutligt förslag föreligger. Då kräver beslutet kvalificerad majoritet, åtminstone till den del det gäller upplösning av det gamla metallförbundet. Vänsterförbundet har den kvalificerade minoritet som behövs för att fälla ett beslut.

Den avgörande behandlingen skall föregås av en grundlig medlemsbehandling, kanske också en medlemsomröstning. Förbundets nyvalda ordförande verkar luta åt att en sådan skall ordnas. Senast under hösten 2009 bör avgörandet falla om den planerade tidtabellen skall hålla. Storförbundet skall enligt planerna grundas 2010.

En stram tidtabell, men inte för snäv, tycker kongressombuden Magnus Lindholm och Harry Malm.

– Drar det ut på tiden blir det bara komplikationer.

– Men Metall är inget krisförbund som är tvingat till fusion. Med över 160 000 medlemmar är vi ett starkt förbund, som nog kan stå på egna ben.

HANS JERN

Det vill hon inte medverka till för Metall är viktigt för henne.

Metallare var hon redan under de fjorton år hon bodde i Sverige. Nu är det tjugo år sedan hon återvände, men hela tiden har Metall varit hennes fackliga hemvist, först på Konecranes och nu på företaget Riihimäen Rautametalli där hon är cnc-svarvare. Enda kvinna bland åtta män.

– Det går bra jag har alltid jobbat på mansdominerade arbetsplatser.

Åren i Sverige gjorde Anitta tvåspråkig. Något hon aktivt strävar till att upprätthålla.

– Jag läser svenska tidningar, bl.a. Löntagaren, och ser på svensk TV, men i Hyvinge där jag bor är det sällan man ges tillfälle att prata svenska.

Dottern med barnbarn finns i Sverige och vid besök där brukar svenskan löpa bra efter någon dag.

Anitta tycker att erfarenheterna från åren i Sverige är nyttiga i det fackliga arbetet här i Finland.

– Svenskarna är nog mer jämlika. Cheferna sitter inte på så höga hästar där. Det är helt naturligt att sätta sig kring samma kaffebord och i samtalston tala igenom små som stora frågor. Arbetskulturen är mer diskuterande.

– Det svenska medbestämmandesystemet är något vi kunde ta modell av — helt annat än vår samarbetslag.

Det är nu Anittas andra metallkongress.

– Jag har varit säkrare den här gången, vågat mej upp i talarstolen flera gånger och gjort flera förslag som också vunnit understöd.

– Nu är det viktigt att vi först för hela teamprojektet i mål. Ser alla för- och nackdelar. Sedan är det dags att definitivt ta ställning för eller emot.

För den åsikten står Bo Vilander från Ovako Wire i Dalsbruk.

Som förbundsstyrelsemedlem kommer han att få anledning att återvända till många detaljfrågor ännu innan alla frågetecken rätats ut. Bo valdes att efterträda Jakobstadsbon Lasse Karlström på det svenska mandatet i Metallstyret.

Men allt handlar inte om Team.

– Att köra fram de svenska frågorna ser jag som min viktigaste uppgift. Den svenska servicen fungera nog rätt bra inom förbundet, men kräver alltid uppföljning för att inte glömmas bort.

Avtalsfrågorna hör till de centrala på förbundsstyrelsens bord. Bo vill inte se att inkomstpolitiken begravs.

– Vi ser redan nu hur det går utan centrala avtal. Priserna stiger och inflationen äter upp löneförhöjningarna.

I Metalls kollektivavtal är det tredje avtalsåret en öppen option. Men redan nu är det klart att avtalet måste förhandlas om när de två första avtalsåren löpt till ända, menar Bo.

– Det är bra att den möjligheten finns, för det är klart att vi kommer att ha kompensationskrav.

– Speciellt för oss på glesbygden är utvecklingen av bensinpriserna oroväckande. Vi är helt hänvisade till bil för våra arbetsresor, det finna inga möjligheter till kollektivtrafik. Här borde nog staten ingripa. Största delen av benpriset är ju skatter,

Frågan om lokala avtal har varit problematisk för metall.

– Lokala avtal skall ge möjlighet till förbättringar lokalt. Men det måste finnas spärrar.

– På större arbetsplatser där facket är tillräckligt stark fungerar det, men på små arbetsplatser kan arbetsgivaren diktera villkoren.