– På Island utreder vi just nu hur ungdomar ser på facket. Resultatet läggs fram på centralorganisationen ASI:s årsmöte i oktober, berättade Logi Halldórsson, enda islänning bland de 14 deltagarna.

Besök i yrkesskolor är rutin också på Island men de flesta fackavdelningar har inte ännu satsat desto mer på att nå ut till de unga. Efter årsmötet — som fokuserar på ungdomen — kan det här ändras, tippade Halldórsson.

– Vi delar inte in medlemmarna enligt ålder, men troligtvis är deltagande lägre bland de yngre. De ser ofta fackligt deltagande vara onödigt: alla behövliga rättigheter har man ju lyckats garantera redan, sade Logi Halldórsson.

På Island är organiseringsgraden fortfarande hög, mellan 80 och 85. Hög är den också i övriga Norden, men medlemstappet är ett faktum — speciellt i Sverige där regeringens a-kassepolitik fått raset att anta stora proportioner.

Norska facket växer

Ett lysande undantag är Norge, där LO-förbunden kan räkna in nya medlemmar hela tiden. Exempelvis i Ostfold, ett litet län i sydöstra hörnet, har Faellesforbundet kunnat plussa på sina 160 000 medlemmar med 150–200 nya de två senaste åren. Strategin som slogs fast på basis av den breda medlemsundersökning norska LO gjorde inför kongressen 2005 har burit frukt. Medlemsförbunden har samarbetat länsvis, samordnat verksamheten och prioriterat.

Medlemmarna har lyft fram konkreta saker, som att ha gatubelysningen på några timmar längre kvällstid, att få slut på vägsaltningen i någon kommun. Och LO har vågat visa att man gör något, påpekade norrmännen.

En stor grupp som facket försöker nå är invandrarna, speciellt polackerna. Kontakt har fåtts genom att facket byggt upp en egen strategi och fått ut sitt budskap: att alla ska ha samma minimilön i Norge, oberoende av nationalitet.

– Trots viss skepsis mot facket i allmänhet har många utlandsfödda börjat hitta vägen till kontoret, berättade trion från Faellesförbundet, Ole Runar Helbostad, Jan Erik Balto och Stig Aimar Hansen.

I Norge går facket direkt ut på arbetsplatserna för att värva medlemmar, och blir oftast väl mottaget.

Lika lätt är det givetvis inte i alla branscher, och alla länder.

– Vi har två uppsökarveckor, en på våren, en på hösten, men vi har svårt att få kontakt med nya, då chaufförer ju rullar omkring på vägarna, konstaterade Alf Boman från svenska Transportarbetarförbundet. Medlemstappet är stort — på ett och ett halvt år har antalet medlemmar minskat från 75 000 till 65 000. Varför

– Regeringsbytet och a-kasseändringar, bekräftar Boman.

Nordiska sommarskolan hade i år bantats ned till en femdagarskurs. Gästföreläsare var pol dr Mika Helander, som talde om dagens fack och samhälle i Finland och om hur det kan se ut år 2020, samt goodwillambassadör Risto Laakkonen som gjorde en djupdykning i den finska arbetarrörelsens historia.

Som kursledare fungerade Ismo Nokelainen, Kiljavainstitutet och FFC:s svenska ombudsman Anita Spring.

INGEGERD EKSTRAND