Aalto har tagit över ledarskapet i förbundet utan stora gester. Sådana har inte behövts för han känner redan sitt förbund utan och innan. Det har åren som ansvarig för medlemsregistret och som ekonomichef från 2003 sörjt för. Bakgrunden som fackligt aktiv och avdelningsförtroendeman på Saab–Valmets bilfabrik i Nystad i mitten och slutet av 1980-talet är också den rätta för förtroendeväckande ledarskap.

Den akademiska utbildning han skaffade sig före inträdet i facklig tjänst 1995 — Aalto är magister i förvaltningsvetenskap — kommer väl till pass nu när finanssektorn plötsligt krisar och konjunkturen darrar.

Så hur är läget i metallbranschen?

Det är, menar Aalto, ännu för tidigt att bedöma hur starkt finanskrisen inverkar på realekonomin, men att nedgång står för dörren och att sysselsättningsläget kan försämras måste man nog vara beredd på. Branschens beroende av exportmarknaderna sörjer för att konjunkturen mattas av.

Så ett inkomstpolitiskt instrument kunde vara bra att ha kvar i verktygsbacken?

– Det har vi ju ansett hela tiden. Det är med hjälp av inkomstpolitiken vi tidigare lyckats bemästra tidigare kriser, trygga realinkomstutvecklingen och köpkraften. Intressant är det att se hur de som ivrigast ville lösgöra lönebildningen nu talar för återhållsamhet och måttliga lönekrav, för att rädda ekonomin.

Typiska inkomstpolitiska element alltså.

Metalls gällande kollektivavtal är i kraft till april 2010, men lönepåslagen hösten 2009 är öppna. Om man inte lyckas avtala om dem under inkommande vår kan avtalet sägas upp. Aalto sticker inte under stol med att det alternativet kan ligga nära till hands om lågkonjunkturen eskalerar och arbetsmarknadsattityderna hårdnar. Men det är en bedömning man får ta då.

Inkommande vinter och vår blir också annars en intensiv period. Det blir då definitivt klart om det pågående TEAM-projektet utmynnar i bildandet av ett nytt, sammanslaget, fackförbund inom industrin. Blickarna riktas i hög grad på Metall som är störst av de sex förbund som är involverade i processen. Metall har nu lagt upp en agenda för förbundets beslutsordning i processen. Enligt den skall frågan underkastas medlemsbehandling under medlet av februari nästa år, i vilken form — medlemsomröstning eller behandling i fackavdelningarna – avgör förbundets fullmäktige i slutet av november. Slutgiltig ställning till TEAM-planerna tar en extra inkallad metallkongress i början av juni 2009.

Metallkongressen senaste sommar gav efter omröstning grönt ljus för förbundets fortsatta medverkan i projektet, men ställde vissa villkor. En modell till lösning av dessa har nu förhandlats fram, uppger Aalto. En stötesten har varit pensionerade medlemmars rösträtt i kommande förbundsval. I Metall har pensionärsmedlemmar rösträtt, i andra förbund inte. Nu föreslås den bibehållas för Metalls gamla pensionärsmedlemmars del ännu i förbundsvalet 2015, men däremot inte möjligheten att kandidera. I följande förbundsval, år 2020, slopas pensionärernas rösträtt men de kan fortsättningsvis delta i fackavdelningarnas verksamhet med fulla rättigheter.

Aalto är uppenbart obenägen att föregå medlemsbehandlingen och kongressens ställningstaganden i ärendet. Han ger inga rekommendationer men uttalar sig i positiva ordalag om utsikterna för TEAM-projektet.

– Jag tror starkt på att det nya förbundet uppstår. Vi har mycket att ge varandra i fråga om intressebevakning.

Om så inte sker är det ett misslyckande såtillvida att man inte lyckats övertyga medlemmarna om projektets nödvändighet. Och utan att medlemmarna är med på noterna kan projektet inte genomföras. Medlemmarna har i alla händelser sista ordet.

Det nya förbundet blir, om det förverkligas, Finlands största fackförbund med bättre möjligheter än tidigare att effektivt försvara medlemmarnas intressen. Det innebär en förstärkning av hela det fackliga fältet, börjandes från arbetsplatsnivån.

Enligt Aaltos sätt att se innebär detta att också centralorganisationens ställning stärks. FFCs roll förändras visserligen, så att den i högre grad än nu handlar om koordinering och stödtjänster, men centralorganisationen behövs alltjämt och förblir en viktig aktör i det finländska samhället.

HANS JERN