Förtroendemannens viktigaste skäl att delta i den fackliga verksamheten är viljan att påverka arbetarnas förmåner. Jyrki är mest sysselsatt med förhandlingar om löner och arbetsvillkor på arbetsplatsen. Skötseln av de enskilda medlemmarnas problem tar mindre tid nu än för några år sedan. Sannolikt kommer också Jyrkis efterträdare att finna det viktigast att påverka arbetarnas villkor. Men metoder och arbetssätt förändras.

93 procent av de stora arbetsplatserna med över 200 anställda har en förtroendeman men bara 53 procent av arbetsplatserna med färre än 30 anställda. Ännu under de senaste åren har förtroendemannasystemet stärkts i industrin, men i de privata servicebranscherna är det alltmer sällsynt med en förtroendeman.

Också kvinnornas andel av förtroendemannakåren har minskat och är nu 26 procent, men i andra förtroendeuppdrag har deras andel ökat till en tredjedel (33 %). Dagens förtroendeman är alltså oftare man än kvinna. Han är mer utbildad än medlemskåren i snitt, han är en aktivare opinionsbildare på arbetsplatsen och han följer med ett flertal tidningar. Jyrkis efterträdare är ännu mer utbildad och bättre på främmande språk, vilket är till nytta i internationella företag.

Jyrki har på nära håll sett följderna av recession och arbetslöshet, eller med andra ord otrygghet och depression. Hans brors arbetsplats försvann under recessionens värsta år. Jyrkis efterträdare har ingen personlig erfarenhet av recessionen men desto bättre känner han snuttarbetets osäkerhet, vilket är själva orsaken till att han ville bli förtroendeman. Jyrki har varit med i fackföreningsverksamheten i femton år. Hans fackliga karriär har gått steg för steg och nu är han heltidsanställd förtroendeman på sin arbetsplats och medlem i förbundets fullmäktige. Han är också intresserad av samhällsfrågor i allmänhet och har suttit ett par perioder i kommunfullmäktige.

Jyrkis efterträdare talade öppet ut om missförhållandena på arbetsplatsen och också Jyrki betraktade honom som en ganska uppkäftig typ. Han kan inte förstå ynglingens negativa inställning till politik och att denne inte vill bekänna färg, men om förhållandena på arbetsplatsen förefaller de att tycka lika.

Jyrki är intresserad av sitt förtroendeuppdrag. Arbetarna på arbetsplatsen litar på honom och på att han sköter saker och ting. Men i likhet med många andra förtroendemän upplever Jyrki att han är ganska ensam med sina problem. Både arbetsgivaren och arbetstagarna pressar honom.

Som sig bör har Jyrki som huvudförtroendeman positivare erfarenheter av facket än vad genomsnittsmedlemmen har. Som sitt stöd har huvudförtroendemannen avdelningarnas förtroendemän och fackavdelningen. Jyrkis efterträdare verkar i arbetsgemenskapen men deltar sällan i fackavdelningens möten, vilket skapar misstro hos de garvade förtroendemännen i avdelningens styrelse.

Förtroendemännen har utbildat sig på ett flertal kurser men Jyrki menar att förtroendemannen på arbetsplatsen borde vara både jurist, arbetsinstruktör, psykolog, socialarbetare och bostadsförmedlare. Han ska kunna inspirera medlemmarna att utbilda sig, informera om pensioner, vara budbärare, översätta saker och ting till klarspråk och förklara kollektivavtal.

Ibland är det tungt, men Jyrki menar att han reder sig bra med gänget. Saker och ting blir skötta, kollektivavtalens djungelspråk och arbetsgivarnas försök att lura är honom väl bekanta men samarbetsförhandlingarna om permittering och nedskärning av personalen är alltid lika tunga. Jyrkis erfarenhet är att man inte förhandlar bara om pengar utan om många familjers liv.

Förtroendemännen känner att de behärskar hanteringen av mänskliga relationer åtminstone relativt tillfredsställande. De har tillräckliga kunskaper i fackföreningsrörelsens målsättningar, avtalsfrågor och arbetsorganisation, men när det gäller insikter i ekonomi och produktivitet känner de sig otillräckliga.

Jyrkis efterträdare har högre utbildning, men han har gått en rakare väg till intressebevakningen på sin arbetsplats, vilket innebär att han inte genast har erfarenhet eller kunskap om alla frågor. Han är däremot skickligare än sin föregångare på att skaffa sig information. För honom är webben och googlandet vardag och hans iver att gripa tag i arbetsplatsens missförhållanden är beundransvärd. I en handvändning författar han en promemoria om de ärenden han vill förhandla med arbetsgivaren om. Han vill ju se resultat av sitt arbete som förtroendeman.

AINO PIETARINEN