. vane.jpg (302 bytes)

Vind i seglen

pune.gif (67 bytes)  Ingen kan som Lauri Ihalainen personifiera den inkomstpolitiska eran i finländsk arbetsmarknadspolitik. Sina första fackliga lärospån skar han då Liinamaavtalen snickrades ihop på 1970-talet. När han 1990 tog över ordförandeskapet var den ekonomiska krisen starkt under uppsegling och inkomstpolitiken kom att prägla krishanteringen mycket kraftigt — och med stor framgång.

Den kraftansträngningen kom samtidigt att lyfta fram facket till den absoluta täten i finländskt samhällsliv. Man kan utan överdrift påstå att det finländska facket, FFC erkannerligen, i dag hör till de mest inflytelserika facken i världen. Ingen samhällelig aktör kan låta bli att ta hänsyn till fackets synpunkter när viktiga gemensamma angelägenheter avgörs.

" Man kan utan överdrift påstå
att FFC i dag hör till
de mest inflytelserika facken i världen."

Det är en position som uppnåtts genom ett långt gående ansvarstagande. Även hårdhet, för all del, men framförallt genom förmåga att förhandla fram konstruktiva lösningar som allmänt accepteras. Så har också konfliktbenägenheten minskat betydligt och bilden av facket som en saklig och sakkunnig aktör stärkts.

För löntagarna ligger det en betydande trygghet i detta. Oberoende av politiska konjunkturer och ekonomiska pendlingar finns en effektiv intressebevakning att falla tillbaka på. Kombinationen av alert intressebevakning och aktivt nytänkande har blivit något av ett varumärke för Ihalaineneran. Priset har måhända varit en viss passivering av medlemskåren; facket har mer än tidigare involverats i apparaten.

Nu anses då den inkomstpolitiska eran vara förbi. Tydligen är det så vad lönebildningen anbelangar. Men att trepartssamarbetets tid därmed skulle vara förbi är en förhastad slutsats. FFCs roll förändras och förstärks. I de egentliga löneförhandlingarna har fackförbunden redan fått en aktivare roll, den lokala nivån håller på att få en sådan. Det kan ha en vitaliserande effekt på den fackliga aktiviteten. Centralorganisationen kan koncentrera sig på mer strukturella uppgifter inom arbetsmarknadspolitiken; arbetslagstiftningen, sociallagstiftningen, pensionsskyddet. Det råder ingen brist på utmaningar där. Den närmaste tidens strävan att få människor att trivas i jobbet så att de frivilligt förlänger yrkeskarriären må stå som det aktuella exemplet på detta.

Därtill kommer det internationella arbetsfältet, som år för år kräver större fackliga insatser. Globalt, inom Europapolitiken — det fackliga samarbetet i Norden icke att förglömma.

Läget är alltså stabilt, utmaningar finns och möjligheterna är goda när Lauri L tar över skutan efter Lauri I. Lycka till!

HANS JERN

Löntagaren 28.5.2009 nr 5/09

 

hava500.jpg (350 bytes)

lt-ylos.jpg (843 bytes)lt-back.jpg (825 bytes)

marne.gif (45 bytes)