Det är en position som uppnåtts genom ett långt gående ansvarstagande. Även
hårdhet, för all del, men framförallt genom förmåga att förhandla fram konstruktiva
lösningar som allmänt accepteras. Så har också konfliktbenägenheten minskat betydligt
och bilden av facket som en saklig och sakkunnig aktör stärkts.
För löntagarna ligger det en betydande trygghet i detta. Oberoende av politiska
konjunkturer och ekonomiska pendlingar finns en effektiv intressebevakning att falla
tillbaka på. Kombinationen av alert intressebevakning och aktivt nytänkande har blivit
något av ett varumärke för Ihalaineneran. Priset har måhända varit en viss
passivering av medlemskåren; facket har mer än tidigare involverats i apparaten.
Nu anses då den inkomstpolitiska eran vara förbi. Tydligen är det så vad
lönebildningen anbelangar. Men att trepartssamarbetets tid därmed skulle vara förbi är
en förhastad slutsats. FFCs roll förändras och förstärks. I de egentliga
löneförhandlingarna har fackförbunden redan fått en aktivare roll, den lokala nivån
håller på att få en sådan. Det kan ha en vitaliserande effekt på den fackliga
aktiviteten. Centralorganisationen kan koncentrera sig på mer strukturella uppgifter inom
arbetsmarknadspolitiken; arbetslagstiftningen, sociallagstiftningen, pensionsskyddet. Det
råder ingen brist på utmaningar där. Den närmaste tidens strävan att få människor
att trivas i jobbet så att de frivilligt förlänger yrkeskarriären må stå som det
aktuella exemplet på detta.
Därtill kommer det internationella arbetsfältet, som år för år kräver större
fackliga insatser. Globalt, inom Europapolitiken det fackliga samarbetet i Norden
icke att förglömma.
Läget är alltså stabilt, utmaningar finns och möjligheterna är goda när Lauri L
tar över skutan efter Lauri I. Lycka till!
HANS JERN