Kanske är det trots allt så att om man avvänjer sig från skällsord och taktlösheter också i det civila, så förändras så småningom ens sätt att tänka. Plötsligt är etniska och könsdiskriminerande skämt inte lika roliga längre, utan enbart pinsamma. Man slutar dra upp gränser mellan sig själv och andra och ser inte längre folk till exempel utgående från hudfärg, kön eller möjliga specialbehov. I stället ser man individer. Det är ju så som man själv troligen skulle vilja ses.

Det mest komplicerade är trots allt rasismen. Vi lever nämligen i ett postrasistiskt samhälle, säger två av de medlemmar från svenska Club Clandestino, som gästade Finland i början av månaden. Författaren och idéhistorikern Michael Azar och forskaren och författaren Edda Manga anser att livet i dagens samhälle rätt långt går ut på att försvara sin kultur och sina värderingar mot en utomstående fiende. Hela tanken på nationaliteten innebär att exempelvis vi finländare är övertygade om att vi delar några sådana fantastiska egenskaper att de omöjligen kan hittas hos någon annan grupp — därför är vi finnar. Två lysande exempel på dessa tendenser levererade Michael Azar och Edda Manga.

– Om en svensk kommer ihop sig på jobbet med en person från Libanon så utgår svensken ifrån att det är den främmande, libanesiska kulturen som utgör problemet. Men om samma svensk bråkar med en finsk nynazist så skyller han inte på den finska kulturen, sade han.

Manga var av samma uppfattning.

– Varje vecka dör en svensk kvinna av våld inom hemmet. Trots det anser man inte att de svenska männen över lag är våldsmän som har ihjäl sina fruar. Men man tar ständigt upp de få svenska fall av så kallade hedersmord som har inträffat under de senaste tio åren och stämplar dem som en kulturbunden tendens, inte som en handling av enskilda galningar.

De anser att lösningen finns inom oss själva. I stället för att demonisera det främmande och automatiskt leta efter skillnader, i stället för att etnicera representanter för en annan kultur och reducera dem till förutsägbara stereotyper, borde jag och du se varje människa som en skild individ, och anpassa bemötande därefter. Det är naturligtvis inte lätt, eftersom den person jag har framför mig troligen också är upptagen med att leta efter skillnader i mig och demonisera mig. Det är svårt att nå någon som inte vill bli nådd.

Representanterna för Clandestinofestivalen anser att problemet med rasismen inte är själva rasismen, utan de institutioner som möjliggör den. Dessa institutioner är inte bara ett eller annat nynazistiskt forum på Internet eller ett främlingsfientligt, politiskt parti, utan också de vars uppgift är att jobba med "mångkulturalitet". En institution som ska jobba med "det främmande" sysslar också med att peka ut grupper och skilja dem från de andra. Men faktum är väl ändå att en person som anländer till ett nytt land och inte kan språket behöver någon form av hjälp som sträcker sig utöver majoritetsbefolkningens behov.

Några egentliga svar på hur teorier skulle kunna tillämpas i praktiken hade Manga och Azar inte, men deras resonemang vände galant vedertagna föreställningar på huvudet och visade att en dylik diskussion behövs, om man fortfarande vågar föra den.