Det börjar skälva i bröstbenet och emot mig bullrar en maskin som fyller upp hela gången. Lyktorna på gruvans frontlastare lyser upp gången med två ljuskäglor. Föraren ser inte så bra i sin hytt så det är säkrast att väja.

– Det är säkert att passera först när lastaren har stannat, påpekar arbetsledaren Tapio Muuri.

Mullvadsjobb

Gången sluttar. Vatten plaskar under ens steg. I ljuset av hjälm- och batterilamporna kan man vagt skymta kalkådror i väggarna.

Kol- och metallgruvor utgör en helt annan mörkervärld.

– De som arbetar i andra gruvor säger att vi väl inte kan ha något problem när det är så ljust omkring oss, skrattar Muuri.

En dämpad smäll urskiljer sig bakom hörselskydden: i en gruvort långt borta spränger man mera berg. Framför oss hörs det påträngande ljudet från en bergsborr.

– Det är helt det samma om man arbetar ovan jord eller här nere. Om somrarna är det förstås trevligare att spendera sin tid ovan jord, säger Jari Kaarlonen som hanterar bergsborren. Bjärnåbon Kaarlonen har arbetat i Förbygruvan i trettio år och säger själv att han inte lider av mörkret i underjorden. Borrmaskinen fortsätter sitt hamrande. Berget skall vara vått när man borrar, då dammar inte kalken så mycket.

Männens värld

Inga kvinnor arbetar i gruvan. Visserligen tillåter den nya gruvlagen från medlet av 1990-talet också kvinnor att jobba i gruva. Men senast i samlingsrummet på 470 meters djup märker man att detta är en männens värld; traditionella flickkalendrar pryder väggarna. Kaffekokaren är grå av kalkdamm.

Det finns en ljus reparationshall invid hissen, och där huserar Kari Virkki. Alla fordon tycks vara i skick, för hallen är tom.

– Det här är en fin arbetsplats, säger Virkki och har också bara gott att säga om sin arbetsgivare.

Virkki är gruvarbetare i andra generation, också hans far arbetade här. Även om arbetarna var tvångspermitterade från gruvan för sju år sedan har världsekonomins djupdykningar inte påverkat arbetet i dessa djup. Men nu är slutet nära. Virkki, som fyller fritiden med skogsjobb och snickrande har inte ännu tillåtit sig att tänka på vad han skall göra när gruvan stängs.

Proppar dämmer upp

Äntligen har vi nått botten, 530 meter under jorden, 510 under havsvattennivån. Stödbultar har borrats in i taken. Öppningarna till de lägre gångarna är ordentligt tillslutna med proppar av stålbetong. Propparna dämmer upp silikatkalkslammet som skall pumpas in i gruvan när den stängs vid årsskiftet.

– Bakom propparna finns det slam som når upp till trettio meter. Om dammen brister nu får vi nog brått härifrån, lyder Muuris galghumoristiska kommentar. På lägre nivåer spränger man lite ännu men det blir snabbt trångt och dumprarna, dvs. transportfordonen får det svårt att ta sig fram. Hållbarhetsberäkningarna måste göras ytterst noggrant för att konstruktionerna skall bära de trettio ton tunga fordonen med en last på fyrtio ton. Vi måste lämna så pass mycket pelare kvar att inte schakten ovanför oss kommer i nacken. Därför måste vi också spränga mindre.

TIINA TENKANEN
Översättning: ASTRID NIKULA

I Förbygruvan har man haft en dödsolycka: en sprängare blev under ett fem tons stenblock som lossade från taket. I övrigt har man lyckats undvika värre arbetsolyckor.

– Fingrarna är mest utsatta men tårna skyddas av skyddskängor, berättar förtroendeman Hannu Vähämäki. Han har arbetat i Förbygruvan sedan 1975.

– Tre år var jag borta härifrån men jag kom tillbaka.

För att skydda sig mot fallande stenar bär gruvarbetarna hjälm. Hörselskydd är obligatoriskt på grund av bullret. Arbetsgivaren låter göra individuella skyddsglasögon med rätt styrka. Overallerna fyller flera funktioner. De är färggranna och syns väl, de är också försedda med reflexer. Dessutom håller de arbetarna varma i gruvans plus åtta grader. Utan hjälmlampa skulle man inte se att röra sig i de mörka gångarna.

Lederna slits

Den förra generationens gruvarbetare drabbades av dammlunga. Det berodde på att man torrborrade, men ibland handlade det om envishet.

– De äldre gubbarna var mera rädda för reumatism vid våtborrning än de var för något annat, kommer Hannu Vähämäki ihåg.

Axellederna ansträngs ordentligt när man lägger in sprängladdningar i taket. Laddningen sätts på plats med en 18 meters slang.

– Man kan inte jobba med armarna uppåt många dagar i streck. Idag är det Villes tur att styra slangarna, säger Vähämäki. Arbetarskyddsfullmäktige Ville Maaskola, infödd Finbybo, nickar medgivande.

Nära ögat är det många gånger.

– Arbetsledningen övervakar och påminner om de farliga momenten. De påminner oss alltid om att spänna fast säkerhetsselarna när vi arbetar invid ett gruvschakt, intygar Hannu.

Bra riskkartläggning

Produktionsanläggningen Omya som verkar invid gruvan har satsat på arbetssäkerhet. Snart kan man fira 500 dagar fria från några arbetsolyckor. För att nå detta har man satsat på utbildning och kartläggning av riskerna. Systematiskt har man fäst uppmärksamhet vid ergonomi och arbetsmetoder. Nästan alla arbetare har avlagt arbetarskyddskort. För ett och ett halvt år sedan föll en arbetare från en stege och skadade sin hand. En annan gång hjälpte en arbetare en truckförare, men lyckades få en tons säckar över sig. Lyckligtvis var skadan över, efter några dagars sjukledighet.

– Det finns ett uttryck som säger att gruvan väljer sin man, konstaterar Hannu Vähämäki.

– Visst har man också sett sådana som prövar på jobbet ett par veckor och sedan drar sin kos, berättar också Ville Maaskola, vars karriär i gruvan började 2006. Maaskola har alltid levat i Finby, med en parentes för högstadiet i Bjärnå och skogsskola i Pemar. Han har ingen egentlig utbildning för gruvarbete.

– Det är till nytta att kunna lite det ena och lite det andra, skrattar Maaskola, som på fritiden deltar i den lokala FBK-verksamheten.

Hannu Vähämäki bor numera i Salo men bodde i Finby i tiotals år.

– Det är en fantastisk trakt det här, med en vacker skärgård. Det finns många fria öar och servicehamnar. Vi levde båtliv och fiskade med familjen i 25 års tid, men numera lever vi stugliv, berättar han.

Från stan till landet

Förtroendemannen på Omya Oy, Arto Kauppinen, flyttade med sin familj till grannkommunen Bjärnå när barnen var små.

– Vi ville bort från huvudstadens myller till lugnet i den här miljön. Nu är barnen så stora att de längtar tillbaka till stan, ler Kauppinen.

En annan som har flytt storstaden är Omyas fabrikschef Jarmo Suvio, som berättar att han först förundrade sig över den mörka årstiden på landet. Det var arbetet som drog hit Suvio.

– Det är inte särskilt kul på hösten, när regnet piskar vågrätt och det är mörkt. Men jobbet är nära bostaden, som har havsutsikt. Sin fritid kan man t.ex. ägna åt golfbanan i Salo, säger en nöjd Suvio.

Verkligt samhällsansvar

– Hos oss känner vi inte till någon kvartalsekonomi, och alla beslut är kanske inte affärsekonomiskt så lönsamma. Men vi tar hand om våra människor och vill hålla trakten levande, berättar Tom Böhme som är vd för Karl Forsström Ab och ättling i rakt nedstigande led till gruvans grundare. Företaget har bevarats som familjeföretag och någonting om dess sätt att verka säger nog det faktum att arbetarna här har kunnat ägna hela sin femtioåriga arbetskarriär i samma arbetsgivares tjänst.

– Ett familjeföretag engagerar och binder på ett annat sätt än ett börsbolag och det styrs också på annat sätt. Tidigare var det företaget som sörjde för alltsammans, drog el och vatten till arbetarnas bostäder, grundade butik och så vidare.

När gruvverksamheten upphör satsar Karl Forsström på att utveckla en småbåtshamn och på skogs- och jordbruk.

TIINA TENKANEN