Spelet jag valde hette Final knockout. Det verkade lovande. Man skulle slå och sparka sin motståndare. Jag valde min rollfigur, tryckte på play och blev omedelbart nerslagen. Motvilligt insåg jag att jag måste läsa instruktionerna. Jag brukar sällan göra det, det mesta löser sig ändå. Förr eller senare. Nu läste jag ändå på, och det visade sig att man skulle trycka på W för att röra sig framåt, på G och H för att slå och på A, S, D, V och B för att sparka. Figurerna kunde ducka och hoppa också, men hur det skulle gå till förblev lite oklart.

Men hur svårt kan det vara. Datorn är ingen främling. Tangentbordet använder jag dagligen. Så jag spelade igen. Motståndaren var stor och ful, själv var jag en spädlemmad kvinna med välutvecklad barm. Jag fick återigen noll poäng.

Att jag valde spelet Final knockout var ingen slump. Jag har mer eller mindre aktivt, i verkliga livet, sysslat med kampkonst under de senaste tjugo åren. Så jag tänkte att jag väljer något som jag vet att jag kan. Men sambandet mellan träningslokal och dataspel var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. När jag en stund senare ställde ifrån mig datorn och gick ut i försommarens snålblåst gjorde jag det utan en enda vinst i ryggen.

Att vardagens kunskaper inte så där omedelbart kunde översättas till den virtuella världen är trots allt lite trösterikt. Vi kan ju då intala oss att inte heller det motsatta gäller, det vill säga att man inte genast kan gå ut i vardagen och tillämpa det man lärt i spelen.

Men något slag av färdigheter kan spelandet tydligen ändå ge. I morgontidningen läser jag att vad alla mer eller mindre militaristiska spel i första hand lär ut är att snabbt kunna bedöma vilka detaljer som är viktiga i ett kaotiskt intrycksflöde.

Det kan ju vara bra kunskap. Praktisk, effektiv. En snabb blick och man urskiljer genast det viktiga. Vore jag arbetsgivare skulle jag utan tvekan värdesätta sådan kunskap hos mina anställda.

Men så kommer jag att tänka på allt det andra, det inte iögonenfallande, det till synes oviktiga som får sin betydelse först långt senare. Vem har tid och kunskap att se det? Och hur utvecklas den kunskapen?

Kanske, tänker jag mig, genom att ibland ägna sig åt sådana verksamheter som inte genast väljer att fokusera på det uppenbara, utan som tvärtom koncentrerar sig på det som befinner sig i skuggan, på det som nästan inte syns.

Som, tillexempel, litteratur. Samuel Becketts I väntan på Godot är gissningsvis en av världshistoriens mest spelade pjäser, men ingen vet vad den handlar om. Bara nästan. Och det är därför den är så viktig.

Så jag återvänder till fåtöljen, lämnar spelen åt andra och inser att åren som långsamt arbetande författare troligen inte gjort mig konkurrenskraftig i de snabba beslutens värld. Men kanske finns plats också för den som arbetar långsamt, utan fastställda mål och där framgången är en sällsynt gäst?

Ha en skön sommar!