Nuförtiden slår man inte varandra på truten bara för att man blir utan fyrk – inte ens på fyllan. I stället klär man sig i kostym och ger intervjuer där man ondgör sig över filmstiftelsens nya sköna utdelningsprinciper: hellre smala, konstnärligt ambitiösa filmer av oskrivna kort (som intresserar ingen) än lagårdsbreda kioskvältare av Markus Selin & Aleksi Mäkelä (som intresserar alla).

Först ut var faktiskt Mäkelä (Matti, Rööperi) och han fick flankstöd av en handfull distributörer, biografägare och annat löst folk som hävdade att filmstiftelsen eldar för kråkorna och att nätet av landsbygdsbiografer – som är speciellt beroende av inhemsk film – därmed är hotat.

Men Filmstiftelsebasen Irina Krohn, tidigare grön riksdagsledamot, har också sina anhängare. Det var regissören Saara Cantell som noterade att stiftelsen under Krohns tid fått mera pengar att röra sig med (på den punkten lär kulturminister Stefan Wallin inte vara helt oskyldig, bravo) och att förhandlingsklimatet på Skatudden blivit mera öppet och diplomatiskt.

Det vill säga att ingen längre slåss, härjar eller förlägger tredje akten till häradsrätten, just det ja. Men när Cantell i en debattartikel i HS skriver att det samhälleliga stödet inte är till för att "stötta affärsföretag utan för att möjliggöra inhemsk filmkonst" blir det ju lite märkligt.

Vem ska stå för kontinuiteten om inte de etablerade produktionsbolagen som, åkelindmanförbjude, fungerar i enlighet med nåt slags kommersiella principer? Eller ska alla lyfta medborgarlön härefter?

Cantell konstaterar också att publiksuccén inte är den enda måttstocken, att finländsk film på sistone klarat sig "rekordbra" på internationella filmfestivaler. Det hon däremot låter bli att tala om är att det är betydligt lättare att vinna Bruksloppet än GP-finalen i Zürich, att de inhemska filmerna på sistone inte haft mycket i Cannes att göra.

Men den tyngsta kritiken kommer ändå från amerikanskt håll, detta i form av en gammal god showbizvisdom: "Money talks, bullshit walks." (fritt översatt: snacka duger). För andra gången sedan år 1999 – när den inhemska filmen vaknade upp ur sin 30-åriga dvala – verkar det som om tittarsiffrorna i år skulle stanna under en miljon ögonpar.

Lägg till det faktum att antalet titlar fortfarande är försvinnande lågt och varje misslyckande svider extra hårt. Vilket i sin tur betyder att filmstiftelsen borde ta det säkra före det osäkra och satsa på försvarsspelet, de säkra korten.

Film är konst och kultur, jovars, men det är också ett cirkusnöje. Och att som nu lämna clownerna och Skäggiga damen (de stora stygga producenterna) åt sitt öde kan bli ödesdigert. Lika ödesdigert som avsaknaden av ett regionalt perspektiv. Underförstått: det finns annat än myggor utanför Ringväg III.

DRAMA
"Livet i Fagervik", juridik och sexualpolitik i Småstadssverige, FST 5 från 27/6
När våra flickor ger sig ut på världen är det skäl nog att stå på stranden och vinka. Tänker på Maria Sid som gör en av huvudrollerna i Livet i Fagervik, en dramaserie om juriststorheten som kör fast på vischan och får ihop det med receptionisten, ensamförsörjarmamman Annika (Sid).

RADIO
"Pop igår och i förrgår", musikjournalistik med Heikki Harma, Radio Suomi på söndagar
– Det är många av oss som fått sin rockskolning i sällskap av redaktören Heikki Harma, även känd som Hector. Nu är karlen tillbaka i etern, med ett söndagsmagasin där skivor från igår varvas med mer eller mindre djuplodande funderingar kring musikens väsen och livets gång.

TV-FILM
"De största filmhjältarna", rätt man på rätt plats i Kino Klassikko, Yle Teema söndagar
– Förra sommaren satsade Yle Teema på de stora kvinnliga filmnamnen. I år är det gubbarnas tur. Vi får se filmer av och med Errol Flynn, Paul Newman, Gary Cooper, Humphrey Bogart, Spencer Tracy, Montgomery Clift, John Wayne, Marlon Brando, James Stewart m.fl. Inte illa pissat.