Det tunga jobbet och levnadsvanorna har satt sina spår, nu lider Koski av diabetes, typ två.

Lätt kan vara gott

Under Kari Koskis långa karriär har han bland annat kuskat kvartssand från Nilsiä till Hyrylä. Det tunga jobbet har satt spår i hans hälsa. Sedan han fick diagnosen diabetes har hans syn på arbete och mat förändrats.

– Åtminstone borde den ha ändrat, suckar han.

Koski började promenera och cykla på rekommendation av sin läkare. Nu borde han fästa uppmärksamhet vid vad han slevar i sig. För säkerhets skull har han alltid med sig egna smörgåsar.

– Man måste äta regelbundet, annars sjunker blodsockret för lågt. Sallad äter jag alltid när jag får en chans. Jag gillar groddar!

Skönt att få stiga ur bilen

Kari Koskis chaufförskollega från Lassila-Tikanoja, Jere Pulska, tillhör den unga generationen. Pulskas morgon börjar med kaffe och det fortsätter han dricka dagen lång.

– Te kan aldrig ersätta kaffet, säger han.

Jere Pulska har inte lagt märke till att någon mat skulle vara särskilt tröttande. Äter man stora mängder blir man trött förstås.

– Tröttheten blåser bort när man kommer till avstjälpningsplatsen för att lossa ett lass. Man blir pigg av att jobba på.

Favoriter

Pulska äter gärna fisk, soppor och frestelser. Till mellanmål tar han till exempel rågbröd och uppskärningar, blåbärssoppa och yoghurt. I servicestationernas pausrum blir det ofta mikrovärmd mat.

– Smärtgränsen går vid åtta euro för en riktigt tillredd matportion, säger Pulska.

Soppa får man ännu för fem euro, därför blir det ofta soppa, konstaterar Kari Koski.

Makaronilåda hör till favoriterna för bägge chaufförerna.

– Ugnskorv är också gott och siskonkorvsoppa. Men snålsoppa är till och med bättre än ugnskorv, säger Koski.

Bort med snabbmaten

Koski och Pulska har tillsammans med AKT:s organisations- och utbildningssekreterare Esa Tuominen besökt det finska nyländska yrkesinstitutet och talat med blivande chaufförer.

– Alkohol har vi talat om, men inte så mycket om mat, berättar Tuominen.

– Var och en måste få gå sin egen väg när det gäller födan.

Arbetshälsoinstitutets och AKT:s gemensamma kampanj Pigg vid ratten syftar till att chaufförerna skall vara så alerta som möjligt i trafiken. Det här blir möjligt om chaufförerna börjar kräva hälsosammare mat av restaurangerna längs med vägen och på servicestationerna. I motsvarande grad bör restaurangerna aktivt erbjuda hälsosam mat.

Det här är inte en generationsfråga. Den äldre generationen äter gärna korv och potatis där de yngre käkar pizza och hamburgare, berättar AKT:s arbetarskyddssekreterare Pertti Sulasalmi.

TIINA TENKANEN
Översättning: ASTRID NIKULA 
Foto: TUULIKKI HOLOPAINEN

– Det händer att jag glömmer att äta. Om jag inte är hungrig så håller jag ingen matpaus.

HairStores huvudkontor sänder varje arbetstagare en arbetsturslista som inkluderar mat- och andra pauser. Listan innehåller också kundreservering. Pauserna är utsatta så att bara två av femton arbetstagare har paus samtidigt. Därför blir det heller inte trångt i det lilla pausrummet.

– Helst äter jag lite men ofta. På det sättet hålls jag pigg hela arbetsdagen. Jag har med mig yoghurt, äppel och en sallad. Leverlåda äter jag för att inte järnvärdena skall sjunka i blodet.

Haponen anser att kötträtter gör en trött. Inom kundtjänst kan man inte visa trötthet eller dåligt humör, och när man äter lätt orkar man bättre. På fritiden äter hon nog kött.

– Fiskrätterna är bäst! Jag bryr mig inte så mycket om pasta eller ris men här lagar man mat enligt vad eleverna tycker mest om.

Tiina Illmans matpaus är mera övervakning än paus. Hon äter i samma matsal som eleverna men vid ett bord för de vuxna. Hennes uppgift är att övervaka elevernas ätande samtidigt som hon själv äter. Pausen varar tjugo minuter.

– Utbudet är tillräckligt. Man reder sig bra med riktig basmat.

För några år sedan var det sämre ställt. Maten motsvarade inte menyn, sallad och såser saknades. Vår nuvarande husmor tar emot förslag och önskemål och hon försöker också genomföra dem. Enligt kundernas önskemål bytte hon ut fredagsbiffen med en annan lättare kötträtt.

– Jag försöker minska på socker och salt och också äta mindre. Jag kan själv besluta vad jag lägger på min tallrik. Gärna äter jag fisk när det står på menyn, berättar Hartonen.

– Vi är tre vuxna per 22 barn. Vi äter med barnen och övervakar och hjälper dem och är samtidigt deras förebilder vid bordet. Vi har tio minuter egen tid per arbetsdag, en kaffepaus som vi kan hålla i vårt pausrum. Men om det finns för lite personal på plats får man lov att dricka kaffet på stående fot i barnens utrymmen.

Asta Myllylä menar att man väl hinner få i sig maten under matpausen, som varierar i längd, beroende på vad som serveras. Matron kan det däremot vara lite si och så med.

– Det blir lite så att man slevar i sig maten, oberoende av om man är på jobb. Äter man annanstans märker man ju hur rofyllt det kan vara att äta, skrattar Myllylä.