Året var 1974 och med spelare som Billy Bremner, Johnny Giles och
Peter Lorimer i öppningselvan gick klubben från klarhet till klarhet. Det vill säga
tills pratkvarnen Clough ersatte fadersfiguren Don Revie och allting gick åt pipan. Idag
håller ju Leeds till på det tredje trappsteget.
Som det råkade sig var Leeds United mitt favoritlag på den tiden, precis som Buster
var det bästa i tidningsväg. Dessutom var föräldrarna hyggliga nog att prenumerera på
fotbollsblaskan Goal, ett lömskt men välfungerande sätt att få mig att plugga engelska
på fritiden.
Det var också på den tiden som lördag eftermiddag, tio i fem, var reserverad för
ligafotboll på TV2. Det var en naturlig del av livet, lika centralt som lördagsbastun,
något som förenade far och son.
Sedan gick det som det gick. De traditionella lördagsdrabbningarna försvann ur
tv-repertoaren (en tid försökte man visst med matcher från andra divisionen), bara för
att ersättas av betalkanalernas smörgåsbord som om något bidragit till att omvandla
fotbollen till en miljardaffär.
Sportfånarna lär inte klaga, men visst tusan är det nåt som gått förlorat i takt
med att teverättigheterna trissat upp spelarbudgeterna. Att som Brian Clough lyfta ett
skitlag som Derby från tvåan till ettan och året därpå ro hem mästerskapet vore idag
praktiskt taget omöjligt. År efter år är det samma gamla (stor)klubbar som kämpar om
en plats i solen. Kul?
Tack och lov återstår lördagsbastun – och dokumentärfilmen. Och vad beträffar
publiksuccén Männens tur (Miesten vuoro), i regi av Joonas Berghäll och Mika
Hotakainen, är det en nästan lika lyckad kombination som bastu och engelska ligan.
Se här en film som presenterar en antites till Eppu Normaalis Murheellisten laulujen
maa och Mikko Niskanens Kahdeksan surmanluotia, båda i sig kompetenta
"nationalhymner". Om än rätt så karga och vemodiga sådana
I Berghälls och Hotakainens dokumentär pratar den finska mannen som aldrig förut. Om
kärlek, längtan, sorg, vänskap och allting däremellan.
Här har vi till exempel bisin från Kajanaland, en oldtimer som erinrar sig första
gången han och hans nya "kaveri" skulle bada bastu och kompisen flydde hals
över huvud. Det är inte den enda märkliga detaljen i sammanhanget och i ett skede
frågar man sig ifall gubben druckit en pilsner för många. Tills det framgår att hans
bästa kaveri de facto är en björn (som plötsligt dyker upp i bild).
I övrigt är infallsvinkeln något mera vardaglig. Det handlar om den frånskilda
pappan som inte sett sin dotter på flera månader: flickans mamma struntar i deras
överenskommelse. Om krigsveteranen som följt sin hustru till graven och nu har en ny
kvinna på gång.
Sorgligheter varvas med ljusglimtar, tårar med skratt. I bastun kommer sanningen
alltid fram.
