De sitter på knä på de rensopade vårgatorna med sina muggar
framför sig precis som alla andra år, men medan de har varit borta har också opinionen
mot dem svängt. De som tidigare lät några slantar klinga ner i koppen och kanske
kastade en medlidsam blick på de knäppta händerna går nu förbi med blicken stelt
framåtriktad. Vi har under vintrarna fått lära oss att de här människorna är offer
för människohandel och kriminella ligor, och att de på riktigt kör hem efter dagens
tiggarstråt i en splitterny BMW medan de skrattar högt hela vägen till banken.
Offer? Kriminella ligor? Splitterny BMW? "Hur går det ihop?", kan man fråga
sig. Svaret är att ingen vet, men att det i år är ytterst få cent som hittar sin väg
in i den röda pappersmuggen.
Jag står och betraktar en av dem i en timme. Vårsolen värmer så det är inte
obehagligt att stå där. Han sitter utanför metrostationen i Nordsjö. Under dessa
sextio minuter lyckas han tigga till sig ungefär en euro. Han är inte ännu tjugo år
gammal, klädd i Adidas från topp till tå, hel och ren, han ser inte sjuk ut på något
sätt, inte som de där som har börjat dyka upp nu, som visar upp illa skadade lemmar
för att väcka ytterligare sympatier. När en rullstolsbunden kvinna försöker jaga bort
honom genom att stanna och gräla på honom och vifta åt honom visar det sig dessutom att
han kan både finska och engelska, även om ordvalet kanske inte är det trevligaste. Han
är kort och gott en ung, livskraftig man vid god fysik, som dessutom är språkkunnig.
Varför i hela världen sitter han där för en euro i timmen? Han skulle kunna tjäna fem
gånger mera som svart arbetskraft på något bygge.
Att det dessutom är något skumt med i varje fall en del av tiggarverksamheten fick
jag uppleva som reporter för några år sedan, då fenomenet ännu var nytt. Jag skulle
intervjua en av dem för radion, med vi delade inget gemensamt språk. När jag hade gett
upp mina försök blev jag antastad av två unga män som talade bruten engelska. De
frågade mig vad jag höll på med. Jag förklarade mig. De sade att de också ville
intervjua mig, och skulle jag vilja följa med dem? De hade en bil alldeles nära, sade
de. Jag tackade nej och dröp av, fortare än kvickt.
Under det gångna året har de invandrarkritiska rösterna tagit en hätskare ton,
åtföljd av en lång skällande svans rent rasistiska byrackor. De tenderar att dra en
stor heterogen människogrupp över samma kam då de sprider sitt entydiga, populistiska
budskap om invandrare som snyltgäster. Att vara invandrare är trots allt inte enkelt.
Det handlar om att ta den långa vägen in i samhället. Oavsett om invandraren har en
utbildning eller inte så innebär ett byte av land alltid både språkstudier och
omskolning eller tilläggsutbildning. Timmarna som man ska köa för att få olika
blanketter att fylla i för diverse understöd är många. Åren innan man kommer in på
arbetsmarknaden är långa. Det krävs både uthållighet och ryggrad för att kunna
genomföra en lyckad integrering. Besvikelserna verkar vara flera än de få
framgångarna, längtan efter familjen i hemlandet är ofta svår. Många ger upp och blir
trogna kunder hos socialen. Men att komma till ett främmande land och direkt sätta sig
på en filt med en mugg framför sig är ett tecken på att man inte på allvar är
intresserad av att förbättra sin situation. Man vill helt enkelt skrapa ihop lite pengar
för att klara sig över vintern för att sedan komma tillbaka och sitta när snön har
smält. Jag anser att muggen bör komma fram sen när man, efter flera år, verkligen har
försökt sig på allt annat.
