– Vad som helst duger! Får jag inget annat så kan jag alltid
plocka bär, säger han beslutsamt.
Metallföretaget Formia Vesme — där Thuan hann jobba i åtta månader innan han
och 29 andra blev permitterade i augusti ifjol — har fortfarande arbetare
permitterade och tar inga sommarjobbare. Tretton permitterade har nu sagts upp, bland dem
alla tio vietnameser som hämtats hit från Hanoi på andra sidan jordklotet.
De vietnamesiska arbetskraftsinvandrarna hade b-uppehållstillstånd och var anställda
tillsvidare med lön enligt kollektivavtal och kompetens. Alla hade också genast gått
med i facket. Då anställningen varit i mindre än ett år betalades inga utkomststöd..
– När recessionen bara fortsatte tyckte vi det var rejälast att säga upp
vietnameserna, så de fick ut semesterersättningar. En del valde att åka hem. Vi såg
det som en moralisk skyldighet att betala returbiljetten, betonar enhetschefen Kari
Anttila och tillägger att då tiderna är bättre tar företaget gärna tillbaka de
duktiga vietnameserna.
Andra i gruppen gjorde som Thuan, dvs valde att studera finska och finsk kultur för
invandrare vid Sydösterbottens institut i Ilmajoki. Med myndigheternas benägna bistånd
fick de uppehållstillstånd för studerande och bostad, undervisning och mat på
institutet.
För Thuan gäller det nu att få ett jobb så han klarar sommaren.
– I höst börjar jag på en treårig utbildning i husbyggnad i Kauhajoki,
berättar han på god finska och ler glatt.
– Mina föräldrar och min lillebror blev så glada då jag fick jobb i Finland.
Här vill jag stanna, finländarna är så vänliga och jag har fått flera vänner,
tillägger Thuan som gärna kopplar av på gymet eller med volleyboll.
Bättre tur i träbranschen
Fem vietnameser fick jobb i fyra olika träföretag. Recessionen slog inte lika hårt
här och samtliga har jobben kvar. På möbeltillverkaren P. Rotola-Pukkila hittar vi
maskinsnickaren Hai Dang och sprutlackeraren Dung Nguyen, själv
möbelföretagare i Vietnam. Deras finska är knagglig — en timme i veckan på
medborgarinstitutet räcker inte långt. Trung Tran, deltidsanställd tolk på
invandrarcentret INKA, ställer beredvilligt.
– Om tio år hoppas jag ha ett stadigvarande jobb här på orten, säger Dung då
han krängt av sig skydden efter att omsorgsfullt lackerat hyllorna i årets modefärg
svart.
– Jag gillar jobbet, det liknar det jag gjorde hemma. Men maskinerna
här är fler, säger Hai.
Både Dung och Hai har fått hustru och liten dotter hit i vår. Hais dotter har redan
snappat upp ordet mummi, och kallar mig för det, inflikar fanerarbetaren Oili Koivisto,
som ställt upp som vänfamilj.
– Hais familj tog jag med på Träförbundets förstamajfest och på min systers
sonsons födelsedagkalas. Vi klarar oss fint, med lite engelska och har lärt oss lite
vietnamesiska. I sommar ska vi till djurparken i Ähtäri, säger Oili som uppskattar de
invandrarkvällar som INKA ordnar för att kulturer ska mötas.
Träs huvudförtroendeman Jukka Perälä ser bristande kunskaper i finska som
ett hinder för socialt umgänge.
– Men det går bra att visa arbetsmomentet med hjälp av händerna, säger
Perälä.
Åsikterna var dock delade på företaget då vietnameserna anställdes, speciellt som
recessionen just började slå till.
– Det funderades nog en del här över om det inte varit möjligt att hitta
arbetskraft på närmare håll, säger han rakt på sak, på österbottniskt vis.
Samma säger Metalls huvudförtroendeman Veli Kulmala på Formia.
– Vi förstod inte riktigt att man måste åka så långt efter arbetare. Men
killarna har jobbat precis som alla andra, på samma villkor som vi andra, understryker
han.
Sökte yrkesarbetare med ljus och lykta
Vd Mikko Rotola-Pukkila förklarar bakgrunden. För fyra år sedan sökte hans
företag, liksom flera andra i Suupohjatrakten yrkeskunnig arbetskraft.
– Att få tag i en sprutlackerare gick inte. Vi företagare ville ha permanent
arbetskraft, inte tillfälligt inhyrda från EU-länderna. Det här var nödvändigt då
vi hade många anställda som snart skulle gå i pension, säger han.
Företagarna kontaktade Närpes nästgårds. Erfarenheterna där av arbetskraft från
Vietnam var goda. Sydösterbottens förbund hade kontakter dit, Vietnams ambassadör
samarbetade gärna och olika ministerier blev intresserade. Tanken blev till ett
pilotprojekt.
Med Sydösterbottens förbund och Kauhajoki stad som primus motor gjorde företagare
och myndigheter en första resa till Vietnam i december 2007
– Finland har ett gott rykte i Vietnam så intresset för att jobba här var
stort. Vietnam har också som mål att exportera 100 000 vietnameser årligen för
att balansera arbetsmarknaden och ekonomin, berättar Carita Latikka, tf.
näringsombudsman i Suupohja kommungrupp för näringslivet.
I april 2008 företogs en ny resa till Hanoi. Då valdes18 vietnameser ut, på basen av
yrkesprov och åtminstone elementär kunskap i engelska.
Männen, i åldern 20–50, anlände till Kauhajoki i oktober 2008. Efter att i tre
månader fått kompletterade yrkesutbildning vid Suupohja yrkesinstitut och lärt sig
bl.a. finska och arbetarskydd, började de arbeta på företagen med kollektivavtalsenlig
lön.
Om ett år var tanken att de skulle vara uppe i den bruttolön på kring 2000 euro, som
är en förutsättning att hämta hit hustru och minderårigt barn. Endast för två har
drömmen förverkligats.
Pilotprojekt i recessionens klor
I mitten på maj är endast 11 av de 18 kvar i Kauhajoki. Sex som sagts upp av
metallföretagen har studerat finska under vintern. Två ska bygga på metallutbildningen
från hösten, två studera husbyggnad. Sex har återvänt till Vietnam och en fått jobb
i södra Finland.
Kommunerna i Suupohja och företagen har satsat otaliga arbetstimmar och pengar då
allt byggts upp från början. ESR-bidrag har dock fåtts för projektet Kom hem jämte
invandrarcentret INKA, en koordinator och tolk.
Men ingen hade garderat sig mot sämre tider.
Hur slutade pilotprojektet så här snöpligt? Och vems är ansvaret? De stora
förlorarna är vietnameserna, som hoppades på en framtid i det finländska arbetslivet.
Och fler arbetskraftsinvandrare behövs i framtiden, inte minst i Suupohja där
befolkningen åldras fortare än på de flesta håll i Finland.
– Trots att motivet var entydigt — det gällde att få permanent arbetskraft
hit så företagen hålls kvar i nejden och också ger de bofasta här jobb framöver
— blev det här ett projekt där vi alla på sätt och vis är förlorare, säger
Carita Latikka. – Men vi har lärt oss mycket för framtiden av
rekryteringsprocessen, skapat en databank. Och träföretagen fick den arbetskraft på
lång sikt de önskade.
Maarit Ojala, tf. invandrarkoordinator, vill se en lösning
så att det är möjligt att anställningen fortsätter också under sämre tider, om
både arbetsgivare och arbetstagare så vill.
– Om företaget är stabilt borde a-uppehållstillstånd med bättre skydd bli en
möjlighet.
Kari Nuuttila, chef för Suupohja kommungrupp för grundservice, påpekar att
företagen inte hade något val då tiderna blev sämre. Vietnameserna permitterades
precis som finländarna, en specialbehandling hade varit olaglig.
– Vi behöver klarare spelregler och en mer flexibel lagstiftning behövs, så det
här inte upprepas. Arbetskraftsinvandrare är inte permanenta förrän familjen fåtts
hit, säger han.
Nuuttila är nöjd med modellen som sådan. Processen med uppfinningsrika lösningar
gav mycken lärdom för framtiden, då alla parter samverkade.
Gardera mot dåliga tider
Att recessionen slog till, så långvarigt och djupt, kunde ingen förutse,
understryker också vd Mikko Rotola-Pukkila och enhetschef Kari Anttila. Vietnameserna är
de helnöjda med: flitiga, ärliga och anpassade sig lätt.
Både vill se större flexibilitet i inkomstkravet och att språkundervisningen i
finska (på en del orter svenska) bör ses över, vad innehåll, rättigheter och betalare
beträffar. Samhället borde stå för kostnaden tycker de.
– Säkert kunde vi själva göra mer för att få vietnameserna att känna sig
hemma, säger Rotola-Pukkila. – Alla anställda har fri tillgång till en
konditionssal i centrum, där träffar de ju varandra. Men vi kunde ordna en talkodag vid
företagets stuga nu i vår.
– Kanske facket också kunde fundera över hur de kan få invandrarna att känna
sig hemma, de betalar ju medlemsavgift som alla andra, tillägger han.
Pia Björkbacka, näringspolitisk expert på FFC, säger att en sänkt
inkomstgräns är ett tveeggat svärd.
– Det stämmer att levnadskostnaderna varierar från region till region. Därför
kunde en viss regional flexibilitet tänkas, men inte så att den ger möjlighet att
betala endast minimilön för yrkeskunnig utländsk arbetskraft, varnar hon.
Björkbacka håller med om att språkkunskaper är viktiga.
– Företagen kan ju själva bekosta språkstudier, det är en fråga om vilja.
Inget hindrar, säger hon.
Det viktigaste är dock att rekryteringsresor utomlands planeras grundligt med tanke
på fluktuationer i ekonomin.
– Ansvaret att erbjuda jobb och så se till den anställdas utkomst vilar på
företag speciellt då arbetstagarnas lockats som arbetskraftsinvandrare till Finland.
Minimikravet kunde vara att jobb garanteras på minst några år, som det gjorts i en del
fall, betonar Björkbacka.
Pilotprojektet utvärderas som bäst av olika instanser, bland annat på arbets- och
näringsministeriet.
INGEGERD EKSTRAND
foto ESA MELAMETSÄ
