Fastän plockarna kommer till landet som turister är det i
praktiken som arbetare de befinner sig här, och inte som semesterfirare. Det är
plockarna själva som bär den ekonomiska risken. Boende, mat och transporter ger dem
kostnader som plockarna sällan kan räkna ut på förhand.
Bärplockarnas förtjänster och arbetsförhållanden har därför upprepade gånger
väckt frågor, för en del av plockarna har inte ens fått sitt geschäft att gå jämnt
ut. Det betyder att de uppenbarligen har hamnat i en betydande skuldspiral när de väl
återvänder hem — i värsta fall kan det leda till ren människohandel.
Belånade resor
Plockarna kommer i allmänhet hit så att det uppköpande företaget sänder dem den
invitation som behövs för visumet. På basen av invitationen skaffar en lokal
researrangör visum för bärplockargruppen, liksom flygbiljetterna, och ordnar med
transporten till flygfältet. Eftersom få av plockarna har tillräckligt med pengar för
dessa utgifter tvingas de att skuldsätta sig hos researrangören. Om så deras
bärinkomster blir mycket små, kan det vara svårt, eller rentav omöjligt att betala
tillbaka skulden.
Utrikesministeriet (UM) har inför den kommande säsongen utfärdat ett visumdirektiv
om att företagen skall betala plockarnas utgifter. I anvisningarna hänvisar ministeriet
till minoritetsombudsman Johanna Suurpääs utlåtande om att det inviterande
företaget måste kunna täcka utgifterna för resor, inkvartering och arbetsredskap så
att plockaren inte går på förlust för sitt arbete i Finland. Enligt UM:s anvisningar
till sina representationer i utlandet skall minoritetsombudsmannens utlåtande beaktas,
då visum beviljas.
Det återstår att se om företagen kommer att tillämpa de nya anvisningarna för de
har väckt ont blod hos bärföretagen i vårt land. Enligt företagen flyttas i så fall
kostnaderna för bärplockarna direkt på bärets pris. Finansieringen av kostnader kunde
också uppfylla kriterierna för en anställning, och det är något som bärföretagen
säger nej till.
Svårt uppskatta inkomsterna
I synnerhet en nybörjare kan ha mycket svårt att uppskatta sina kommande inkomster,
som ju styrs av säsongens bärskörd och av den egna arbetstakten. Inkomsterna är
svåruppskattade också därför att det inte finns någon som helst minimilön som skulle
betalas oavsett bärskörden.
Det finns ingen minimilön, för plockarna står inte i anställningsförhållande till
uppköparföretagen. För arbetarens del skulle en officiell anställning för sin del
vara problematisk. Förtjänsten vore nämligen då beskattningsbar inkomst. Då skulle
plockaren få ännu mindre lön för sin möda, eftersom de priser som betalas för bär
redan nu är låga. Just av den här anledningen är det svårt att få finländska
plockare ut i skogarna. Förtjänsten skulle knappt ens täcka transportkostnaderna.
– I Sverige är bärplockarna numera anställda och får en minimilön,
konstaterar Reijo Lehtinen, som är ombudsman på Träfackets distriktsbyrå i
Rovaniemi. – Det förkastliga med förhållandena hos oss är villkoren för dem som
kommer hit för att plocka bär. Det är falskt att man motsätter sig barnarbetskraft och
annan exploatering av arbetskraft ute i världen, då man samtidigt låter utlänningar
utföra arbete på slavkontrakt här hemma.
Anställda eller ej
FFC har bett arbetsrådet vid arbets- och näringsministeriet att ge ett utlåtande om
bärplockarnas oklara ställning i förhållande till de företag som köper in bären.
Rådets utlåtande inväntas när som helst.
Enligt FFC uppfyller bärplockarnas arbete för företagen kriterierna för en
anställning. Plockarnas avtal enligt arbetsavtalslagen har bara maskerats till
företagande. På så vis har företagen sluppit alla de arbetsgivaravgifter som hör
anställningar till och har heller inte behövt ge arbetarna dem tillhörande lagstadgade
rättigheter såsom semester.
