Vi har sett en hel del strejkvarsel på arbetsmarknaden under de senaste månaderna. En del av dessa varsel har också lett till regelrätta arbetskonflikter. Dörrarna till riksförlikningsmannens kontor har varit i flitig användning. Arbetsgivarcentralen (EK) har för sin del fördömt fackens strejkåtaganden, men tyst godkänt arbetsgivararrangerade lockouter och direkt strejkbryteri. Dessa tecken på en hårdare arbetsgivarattityd skärper naturligtvis tongångarna inom fackföreningsrörelsen. Det i sin tur bådar inte gott för framtiden.

Privata Näringslivscentralen (EK) har utgått ifrån att arbetsgivarsidan har bättre förutsättningar att genomföra förändringar (läs försämringar) i avtalen om branscherna förhandlar under olika tidpunkter. Nåväl, man kan väl konstatera att arbetsgivarna lyckats med en målsättning. Kollektivavtalens periodisering avviker nu stort mellan olika branscher. Vi kommer att se en aldrig sinande rad av kollektivavtalsförhandlingar och arbetskonflikter praktiskt taget året runt i fortsättningen. Är detta verkligen i arbetsgivarnas intresse? I nationens intresse är det i alla fall inte. I dessa tider behöver vi koordinering på arbetsmarknaden, inte splittring.

Slutligen. Dagens kaktus vill jag härmed överräcka till landets regering och speciellt till social- och hälsovårdsminister Liisa Hyssälä. Ministern har tillbakavisat krav på att de allmänt bindande kollektivavtalen ska översättas till svenska. Om ministern inte ändrar inställning sopar regeringen golvet med den grundlagsenliga principen om medborgarnas rätt att bli jämlikt bemötta. En ny svensk domänförlust blir åter ett faktum.