Gatorna är ödsliga, asfalten sprucken och en stark odör av sopor tränger sig in i mina näsborrar. Trots stadsdelens begränsade yta hanteras 40 procent av hela New Yorks avfall i South Bronx. Fem soptippar, fyra kraftstationer och två reningsverk ligger här och varje vecka passerar 60 000 lastbilar området. Det är ingen slump att astmafrekvensen i sydvästra Bronx är sju gånger högre än genomsnittet i resten av landet.

– Det är här New York tvättar sin smutsiga byk, berättar Miquela Craytor som mött mig vid tunnelbanans uppgång. Hon leder miljörörelsen Sustainable South Bronx (SSBX) sedan två år tillbaka.

– South Bronx är själva sinnebilden av urban misär. I vårt kvarter hamnar allt det som ingen annan vill ha — soptippar, fängelser och reningsverk som det därborta i Hunts Point, fortsätter Miquela och gestikulerar mot en gigantisk metallstruktur som dominerar horisonten.

Sedan reningsverket öppnade har antalet invånare med astma ökat lavinartat och lukten och föroreningarna påverkar hela området. Lokalbefolkningen hade krävt åtgärder i drygt tio år utan framgång, ända tills SSBX med hjälp av ett samhällsengagerat investmentbolag köpte aktier i reningsverket. Plötsligt tvingades de ansvariga till förhandlingsbordet.

– Det är sådana små segrar som gör att invånarna här får förtroende för oss och tro på att det går att förändra området till det bättre, berättar Miquela.

Miljövärdar

Problemen är påtagliga i de mest utsatta delarna av Bronx — 40 procent av de drygt en miljon invånarna lever under fattigdomsgränsen. Prostitution och droger är en del av deras vardag. När New York behövde förbättra trafiknätet i mitten av 1960-talet och byggde en motorväg rakt igenom området blev det dödsstöten. Bostadspriserna föll, brottsstatistiken exploderade och de företag som tidigare funnits här försvann. Arbetslösheten sköt i höjden och idag har Bronx störst andel människor utan jobb av alla New Yorks stadsdelar.

SSBX har därför startat ett speciellt arbetsträningsprogram, med inriktning på miljö, för Bronxs utslagna och arbetslösa. I dagsläget har flera hundra gått programmet och många av dem arbetar som "miljövärdar" runtom i kvarteret.

– De här jobben är positiva på två sätt — dels gör de Bronx grönare, dels skapar vi en känsla av delaktighet när folk från området själva hjälper till att rusta upp det, menar Miquela.

Miljövärdarna har bland annat förvandlat sopstationer till trädgårdar där människor i området kan odla grönsaker och barnen kan leka. De ligger också bakom projektet South Bronx Greenway, en 17 kilometer lång trädkantad väg som började förverkligas under våren och har satt många av områdets arbetslösa i arbete. Man har redan planterat drygt 450 träd i de mest nedgångna områdena. Den första etappen av projektet är Hunts Point Riverside Park, som tidigare var en illegal avstjälpningsplats för sopor men nu håller på att omvandlas till en gigantisk, grönskande park längs med vattnet. Eldsjälarna i SSBX har redan hållit flera populära evenemang här som grillfester och musikaftnar. Ett välkommet inslag i ett kvarter där kvällsaktiviteterna annars mest stavas prostitution och drogförsäljning.

Trädgårdsanläggningarna på New Yorks hustak är ett av organisationens mest uppmärksammade projekt, speciellt som många av "trädgårdsmästarna" är före detta fängelsekunder och missbrukare, som nu får en andra chans. En av dem är Abilcar Laboy. Han gick ut SSBX:s program för tre år sedan och är idag arbetsledare för ett tiotal personer. Just nu håller de på att anlägga ett grönt tak på ett nedgånget tegelhus mitt i området.

– Om det inte varit för arbetsprogrammet hade jag nog varit tillbaka på Rikers Island-fängelset vid det här laget. Istället har jag nu möjlighet att ge något tillbaka till samhället jag växte upp i. Barnen som växer upp här ser bara asfalt. Vem vill gå ut och leka i en sådan miljö? Här finns inga träd, inget gräs. Bara smuts och sopor, säger Abilcar samtidigt som han försiktigt lägger ned gröna korn i myllan.

Skapar vägar ut ur fattigdomen

Miquela Craytor är mycket nöjd med programmet som hittills har gett jobb till drygt 85 procent av alla som har gått det. Ingen av de tidigare fängelsekunderna har återfallit i brottslighet och tio procent av deltagarna har gått vidare till universitetsstudier.

– Vi vill inte bara plantera träd och göra Bronx grönare. Det är förstås bra, men inte tillräckligt. De här människorna behöver jobb och en framtid. Vi försöker skapa vägar ut ur fattigdomen. Ju färre som lever i fattigdom desto mindre troligt är det att brott begås. På så sätt sparar samhället enorma summor som annars skulle gått till den miljardindustri som fängelserna utgör i USA, och då kan de pengarna istället gå till utbildning och andra åtgärder som leder till en hållbar utveckling. Idag är det många politiker som droppar nyckelord som "hållbarhet" och "miljö" i sina tal men samtidigt lägger mer pengar på nya fängelser än på ett hållbart miljöperspektiv.

– Här i Bronx är de flesta glada om de har mat på bordet, kan betala hyran och inte hamnar i fängelse, men vi vill ge våra invånare mer att drömma om än så, avslutar Miquela.

Träd är inte bara träd

En bit längre bort på gatan håller en av SSBX:s miljövärdar en grön workshop för lokala barn och ungdomar. De känner igen Miquela på långt håll och springer mot oss.

– Vi har lärt oss allt om träd idag!

– Jag har sett en mask!

– Jag fick såga av en rutten trädgren! ropar de i mun på varandra.

Miquela får barnen att dämpa sig något och fyrar av ett brandtal om vikten av att hålla kvarteret rent och de lägger väl allt sitt skräp i de speciella soptunnor som miljövärdarna har ställt fram?

En av dem, Jamal, är extra ivrig att berätta om allt han har lärt sig under dagen.

– Innan den här kursen så trodde jag att träd bara var träd men nu vet jag att det är träd som ger oss papper och som gör så att luften går att andas!

En lite blygare kursdeltagare, Michaela, vågar sig också fram och förklarar varför hon vill att hennes kvarter ska vara rent:

– Jag tänker så här, att om vi gör vårt bästa för att göra fint, då kanske folk inte kommer att tycka att här är farligt och inte vara rädda för att komma hit och hälsa på oss längre. De kommer att säga "South Bronx, det är där det är så grönt och fint — kom så åker vi dit!"

Solen börjar gå ned över de slitna husfasaderna och det är dags för mig att åka hem. På tåget tillbaka till Manhattan skymtar jag de gröna träden som skjuter upp ovanför Bronxs betong och hoppas att Michaela får rätt.

JENNIE DEHLÉN