Åtminstone är det inte en renodlad pudel.

Att pudla brukar ju annars vara vanligt förekommande i Sverige: någon handlar, kritiseras, ändrar sig och rullar i stoftet.

Det är det sistnämnda museet inte gjort, så kanske är det någon form av blandras.

Elisabeth Ohlson Wallins utställning handlar om hbt-personer fotograferade i den israeliska huvudstaden, och det tidigare beslutet att stoppa/förändra utställningen grundade sig på att troende personer av olika inriktningar kunde tänkas känna sig kränkta av att se homo-, bi- och transsexuella avbildas i samband med religiösa texter.

Den bedömningen tror jag var helt riktig. Många skulle ha känt sig kränkta.

Därför är det också viktigt att utställningen visas. Inte för att huvudsyftet skulle vara att kränka, utan för att uppmärksamma. När en minoritet förtrycks, det må vara i religionens eller något annats namn, bör det uppmärksammas, debatteras och förändras.

Det kallas utveckling. Alla tycker inte om det.

En som vägrat göra en pudel är den rikskände konstnären Lars Vilks.

Vilks har varit utsatt för hot länge, ända sedan ett litet värmländskt galleri för ett par år sedan ordnade en utställning om "Hunden i konsten" och ställde ut hans teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Han fick då ett pris på sitt huvud: 100 000 dollar om han dödas, 150 000 om han slaktas som ett lamm.

På senare tid har hoten tagit mer konkreta uttryck. För en tid sedan attackerades Vilks under en föreläsning på Uppsala universitet. Han var inbjuden av filosofiska institutionen för att tala om gränser för yttrandefrihet inom konsten. När han visade en film om religion och homosexualitet gjord av den iranskfödda konstnären Sooreh Hera utbröt kaos och polisen var tvungen att avbryta föreläsningen. Delar av publiken jublade. De hade uppnått vad det kommit dit för: att stoppa en föreläsning på Uppsala universitet.

Värre hade det kunnat gå några dagar senare då två knivbeväpnade personer tände eld på hans hem i Skåne. Då var han inte på plats.

Den grupp islamister som stoppade Vilks föreläsning i Uppsala genom hot och våld är kanske inte heller de är farligaste för konstnären. Den farlige är troligen ynglingen som stoppar en kniv i fickan, sätter sig i sin bil och av en händelse, eller möjligen planerat, stöter på Lars Vilks. Då kan det gå så som det gick för Anna Lind. Eller som det gick för Olof Palme.

Och utan att säkert veta, undrar jag om det inte kan vara så att Världskulturmuseet i Göteborg hade Vilks rondellhund och andra liknande händelser i bakhuvudet då de drabbades av tvekan gällande den utställning av Ohlson Wallin de tidigare entusiastiskt velat ha.

Om så är det farligt, för då har de som ägnar sig åt att hota lyckats.

Så vi får vara glada över att Världskulturmuseet i Göteborg gjort en hund, av vilken ras den nu än är.