Visst, det finns de som satt kulturkonsumtionen i system, som sitter
på årskort till filharmonikerna och i pjäspausen läppjar på färdigbeställda
drycker. Men det är proffsen, de kulturella finsmakarna, och de har egentligen inget i
det här sammanhanget att göra.
Men skam den som ger sig, resonerar musikmänniskan i mig, och sätter sig på bussen
till Helsingfors där det amerikanska sydstatsbandet Jason & The Scorchers uppträder.
Det är tisdag kväll och det tar emot något enormt, speciellt som det är meningen att
jag skall vara tillbaka vid svarven följande morgon och nattbussen har vägarna förbi
hemknutarna först 03.30.
Dit far skönhetssömnen och dit far Lilla onsdag, den finlandssvenska tevekanalens i
särklass bästa (och mest bortfuskade) program. Poängen är att det är värt varje
sekund. Inte bara är Tavastia, stans hävaste rockklubb, smockfull. Jason Ringenberg och
hans mannar, bland dem demongitarristen Warner E. Hodges, ställer till med en spelning
som får det att tåras i ögonvrån.
Det är allsång, klassfest (många av oss var här redan 1986, första gången bandet
spelade i Helsingfors), julfest och midsommarafton på en och samma gång. Vilket ös,
vilken spelglädje!
Lika lyckligt slutade inte kulturkondistestet på Ruisrock häromåret. Av alla de band
som uppträdde kände jag till exakt två — för tjugo år sedan hade jag gått bet
endast på den polska ensemblen — och som det råkade sig spelade de med sex timmars
mellanrum. Så vad göra? Pimpla pissljummen öl i sällskap av 25 000 andra
festivalbesökare eller stänga in mig på bajamajan med den insmugglade pluntan?
Inget att skriva hem om, men jag valde det sistnämnda alternativet. Och kanske var det
sen också roligare än att sitta hemma och uggla. Åtminstone hade minibaren öppet.
Vad jag försöker säga är att sommaren är en bra tid att pröva på nya
kulturupplevelser. Faller inte programmet en i smaken kan man alltid gå runt knuten och
det utan att frysa häcken av sig.
Eller också kan man ratta in Sveriges P1 där sommarpratarna håller låda med början
från midsommardagen. Bland årets sommarvärdar, som det heter, noterar vi Eva Dahlgren,
Mats Sundin, Monika Fagerholm och Annika Östberg, amerikansk livstidsfånge med svenska
förtecken.
Radio Vega har i skrivande stund ännu inte gått ut med sin sommarpratarförteckning,
men här några önskemål inklusive korta motiveringar: M.A. Numminen — humanist och
evig anarkist, världens piggaste 70-åring. Börje Mattson — det behövs mera raka
rör i flyktingdebatten, inte minst bland förespråkarna. Björn Wahlroos — vad
händer i huvudet på den karlen, är han på riktigt hjärtlös? Finlandssvensk
intellektuell, vilken som helst, som anser att det inte är morjens att skjuta ihjäl
hjälparbetare i Medelhavet. Andrea Reuter — finlandssvensk filmförståsigpåare i
diasporan, en yrhätta att räkna med.
