– När det inte fanns jobb i branschen efter examen sökte
jag studieplats i teater- och scenteknik på andra stadiet i Outokumpu och till
elingenjörslinjen i Joensuu.
Joni hade turen att komma in vid vardera utbildningen. Yrkeshögskolan får vänta:
Joni anmälde uppskov där och inledde studierna i Outokumpu.
Ser de ekonomiska tecknen
Joni hör inte till dem som blir liggande på sofflocket i vanmakt över sitt hårda
öde. Största delen av dem som fick examen som elektronikmontörer i november förblev
utan jobb och blev beroende av arbetskraftsåtgärder.
– Varje år utbildas det för många för el- och elektronikbranschen i
Joensuu, trots att det inte finns tillräckligt med industri- och arbetsplatser i
regionen. Lågkonjunkturen ökade risken ytterligare för att inte få en arbetsplats på
hemorten eller någon annanstans för den delen, säger Joni, men vill inte peka ut någon
syndabock i sammanhanget. De ekonomiska visarna rör sig i egen takt och det är inte
mycket att göra åt den saken.
– Vem skulle man ens börja skylla på när ekonomin rasar. Nog stiger
konjunkturerna igen i något skede. Men visst är det galet att man på alla stadier
utbildar folk inom elbranschen i våra regioner när företagen inte har någon möjlighet
att avlöna dem, eller ens ta in dem för gratis arbetsinlärning, vilket är ett absolut
krav för att få examen. Studieplatserna och -områdena borde planeras bättre utgående
från de faktiska behoven i framtiden.
– Tillsammans med de yrkesstuderandes förbund SAKKI deltog jag i de Grönas
partikongress för att lägga fram vår organisations målsättningar. Där fanns en man
som berättade att det finns ett jättebehov av skogsmaskinförare när de gamla går i
pension, men läroinrättningarna lyckas inte svara mot behovet, berättar Joni.
Han är smått besviken över att det i början av hans studier upprepades gång efter
gång vilket stort behovet av arbetskraft inom elektronikindustrin är. Något som har
styrkt påståendet har han ännu inte sett.
Envishet lönar sig
När Joni fick sina examina i slutet av förra året tog han körkort, installerade
ljudåtergivningsapparatur i sin bil och deltog aktivt i SAKKI:s verksamhet.
– I något skede började det kännas som att jag borde få in
pengar någonstans och att jag behövde något vettigt och nyttigt att syssla med om
dagarna. På arbets- och näringsbyråns webbplats råkade jag se en annons om en
HiFi-affär i Joensuu som sökte praktikant. Av fem sökande föll lotten på mig och jag
fick en tre månaders arbetslivsträning där.
– Nästan genast efter det kom jag via TE-byrån in på en utbildning,
varefter jag började med arbetsinlärning på Förbundet för sund livsstil, med vilket
SAKKI driver antirökningsprojektet Savuton Sohva Sakille.
Under arbetspraktiken fick Joni arbetsmarknadsstöd med förhöjning,
aktiveringstillägg och bidrag för uppehället — cirka 42 euro per dag. Det
förmånliga underhyresrummet, som finansierades med bostadsstöd, gjorde det möjligt att
reda sig något så när också i det dyrare Helsingfors.
– Lika mycket kan man tjäna på ett kommunalt sommarjobb men det är sällan
de tar emot unga med examen, konstaterar Joni.
Hemtrakten håller sitt grepp
Trots att Joni gärna deltar i SAKKI:s evenemang runtom i landet har han inga planer
på att lämna sin hemort i Norra Karelen. Vad är det som håller dig kvar?
– Hemmet. Kompisarna. Joensuu är en bra plats att bo på.
Någon gång i framtiden vill Joni skaffa sig bostad och familj. För ögonblicket
känns det ändå inte aktuellt. Först skall han bli klar med skolorna och få ett jobb.
– Jag är inte rädd för att inte få ett jobb en dag. Målet är en fast
arbetsplats, men man behöver ju inte jobba trettio år i samma hus. Det som är
påfallande är att arbetsgivarna inte tycks vilja binda sig vid sina arbetstagare,
eftersom det enda de erbjuder är snuttar och vaga löften.
– Om jag inte får jobb inom elektronikbranschen försöker jag mig på
något annat, säger den optimistiske Joni Kähkönen.
LEENA SERETIN
Översättning: ASTRID NIKULA
Foto: TUULIKKI HOLOPAINEN
