Möjligen är det så att det är svårt att skapa förnuftiga helhetslösningar i
dagens, på detaljer övermättade och av motstridiga åsikter präglade superkomplicerade
samhälle. Problemet för beslutsfattarna är dessutom att också experter och
specialister i många fall är oeniga och strider sinsemellan. Det slutliga avgörandet
måste sedan fattas av ett eller annat på demokratisk väg tillsatt organ bestående av
lekmän som inte behöver ha varken tid eller förutsättningar att bedöma helheten i
tillräcklig utsträckning.
Påfallande ofta handlar det om saker som formuleras och styrs relativt detaljerat i
gällande lagstiftning eller EU-stadgar. Framförd av nitisk kår av beredare med strikta
paragrafer i bagaget, ackompanjerad av en oenig expertis styrs beslutsapparaten lika
skenbart säkert och stabilt som en blindgångare, men tyvärr precis som blindgångaren,
mot ett slutmål som för en utomstående betraktare inte alltid framstår som vare sig
klart eller förnuftigt.
Det är inte särskilt svårt att hitta exempel på beslut som illustrerar detta.
Alldeles särskilt tycks problemet gälla beslut som involverar bedömning av miljö- och
hälsokonsekvenser. Som medvetna medborgare borde vi ju ha rätt att kräva att
åtminstone denna typ av beslut görs med stor sakkunskap och sunt förnuft.
Det finns många fall där det slutliga resultatet är både tveksamt och tvetydigt.
Beslutet att ersätta vanliga glödlampor med s.k. energisparlampor, det nyligen fattade
s.k. miljöskattebeslutet som bl.a. innebär att beskattningen av naturgasanvändning blir
hårdare, beslutet att kraftigt sänka skatten på starksprit — för att sedan höja
densamma på nytt, beslutet att tvinga glesbygdsbor att bygga s.k. minireningsverk senast
2014 samt de många turerna kring det pågående kärnkraftsbygget i Olkiluoto och kring
Vuotos-bassängen. För att nu nämna några exempel ur närhistorien.
Ett annat problemfyllt område är den offentliga upphandlingen av tjänster. Trots att
kommuner och statliga myndigheter sätter ner mycket stora administrativa resurser på
upphandlingen har resultaten inte alltid blivit så lyckade, särskilt inte i social- och
hälsovårdssektorn. De som vinner anbudstävlingarna är inte alltid de som skulle bli
valda om förnuftet fick råda. Kostnaderna har inte heller gått ner så som många hade
hoppats.
Upphandlingsreglerna har många goda syften på papperet: konkurrens ska råda, alla
ska få en chans, ingen ska gynnas med mygel och bästa-bror-politik, osv. Nu vore det nog
ändå dags att ta ett steg tillbaka och erkänna att regler som möjligen lämpar sig
väl för standardvaror och styckegods som pulpeter, kulspetspennor och krossgrus inte
nödvändigtvis alls lämpar sig för upphandlingen av vård- och andra specialtjänster.
Det vore dags att låta teorierna träda tillbaka och låta förnuftet råda.
Visst försöker vi vara kloka och uppnå bästa möjliga resultat — men det vore
inte så dumt att minnas det gamla talesättet att det bästa allt som oftast är det
godas fiende — för det är ju just i den bedömningen som det sunda förnuftet och
lite sans och vett spelar en så viktig roll!
