Jag vet inte hur det känns att vara mindre bemedlad, eller alltså fattig. Med undantag för några år som studerande vet jag inte hur det är när pengarna är slut på kontot vid varje ny månad och man sitter hemma, hungrig och med obetalda räkningar och helt enkelt inte vet vart man ska ta vägen. När jag var studerande hade jag dessutom alltid mina föräldrar som kunde ge mig en extra hundralapp eller två om jag råkade vara barskrapad.

Var är brödköarnas anhöriga? Den unge mannen som bröt samman framför journalistens mikrofon och försökte hålla tillbaka tårarna. Var är hans mamma och pappa? Släktingar överhuvudtaget? Är det inte bara snålblåsten som är kall i vårt land just nu, utan också familjerelationerna överhuvudtaget? Hur kan det finnas så många människor som inte har någon att vända sig till?

Något är allvarligt fel i vårt välfärdssamhälle. Det sägs att alla som mäter tidens puls alltid tycker att tiden har gått ur led. Shakespeare var inte den enda. Jesu lärjungar väntade jordens undergång under sin livstid. Jag vågar trots det påstå att varje gång det felar så är det lite värre än förra gången, för här borde ju det mesta vara bra nu.

Jag kan trots det inte skaka av mig frågan: varför står inte jag i brödkön? Vad bestämmer vem som har och vem som inte har? För mig är det kanske mina föräldrar. De har alltid sett till att jag har, men inte kan det heller vara hela förklaringen. De har inte försörjt mig på snart tio år. Precis som många andra i min generation har jag aldrig haft en fast anställning. Ändå står jag inte ute i kylan. Är det bara fråga om vilka kort man har fått på handen och sedan ett stort mått tur eller otur? Är det fråga om att man har lyckan att få vara vid god hälsa och relativt gott humör? Jag har egentligen inget svar.

Så alla ni som har ett arbete att gå till i dagens Finland. Var glada över det, fast ni kanska muttrar när väckarklockan ringer och önskar att ni fick sova länge någon morgon. Önska inte det. Snart kanske den morgonen kommer.

Alla ni som har en familj, umgås och kom överens. Det kanske sker obemärkligt långsamt att den där irriterande systern eller brodern slutligen blir den enda släktingen ni har och som ni inte har pratat med på tio år. Skicka ett kort eller ring upp vid nyåret. Det är värt besväret. Ensamhet är kul när man är ung. Det är mindre kul när man blir gammal.

Och alla ni som har råd. Ge åt dem som behöver. Fast det skulle vara en vän eller en bekant som inte har alltför mycket, eller om det så är en organisation som ni litar på. Ge. Jag har inte massor men jag ger ändå.