Övermark-auteuren Ulrika Bengts hade några år tidigare utkommit med dokumentären Riksväg Åtta, en roadmovie som frilansade som bitterljuv kärleksförklaring till de öppna österbottniska landskapen. Peter Lindholm i sin tur var aktuell med novellfilmen Raseri, förlagd till den finlandssvenska bruksorten där bygdens egna söner ryker ihop med zigenarna, romerna.

Filmen spelades in i Degerby och stämningarna, soundet, är därefter. Typ "man borde flytta åt helvete härifrån." Och så vidare. Med mera.

Trist och eländigt, visst, men åtminstone är det vårt eget elände, komplett med en Varuboden bakom hörnet. Och det är liksom hela idén med den finlandssvenska filmen/teven: att skildra det som ingen annan gör. Att klä verkligheten i bilder, att ge Dollar-Hanna ett ansikte.

Allt det där är hur självklart som helst – skulle man tro. Men faktum är att den finlandssvenska filmen (och tevedramatiken) efter rivstarten i början av 90-talet kom av sig. Med den påföljd att kontinuiteten tog stryk. Och utan kontinuitet ingen tradition, inte ens ett gemensamt språk.

Talande är att varje gång ett nytt "bildspel" dyker upp så faller allt ljus på replikföringen. Alldeles som om det skulle vara poängen med film och teve.

Sedan går det som det går, att någon annan pallar tolkningsutrymmet. Som i Prinsessa, Arto Halonens tragiska sannsaga där en svenskspråkig överläkare (som i verkligheten inte ens existerade) kör över patienterna. I Lauri Nurkses Veijarit går turen till det brunbrända seglar-jaget, vad annat?

Som man bäddar får man ligga.