- Allt vi vet är att kärlet fanns ombord på ett fartyg med okänd destination som gick under vid Egilskär i Nagu, säger marinkonservatorn och placerar biten varsamt tillbaka i ett vattenbad som löser upp saltet från havsvattnet.

Här i museiverkets marinarkeologiska forskningsbyggnad på Vrakholmen i Helsingfors finns tusentalet föremål, allt från knappnålar till vrakdelar från olika fartyg. Att trä bevarats på havsbotten beror på att skeppsmasken inte ännu hittat till Östersjön.

Större föremål placeras i polyetylenglukol i en bassäng, en och en halv meter djup, som löper längs ena väggen. En transportör i taket tar det mesta av vikten men styrka krävs för att hantera de ofta tunga fynden från havsbotten.

FÖREMÅL SKA AVSALTAS men också behandlas med olika kemikalier, också karsinogena som benzotriaxol för att stoppa korrosionen, rosten. Skydden för ansikte och händer, overall och plastförkläde sitter alltid på, då risk föreligger. Korten med fakta om kemikalier finns till hands, ögondusch, förstahjälpsskåp och sugar skapar trygghet i våt- och torrummen som inte sett reparation sedan de byggdes på 80-talet.

- Jag skaffade arbetssäkerhetskort i höstas och fick upp ögonen för riskerna. Det gäller att också själv ta ansvar, även om huvudansvaret vilar på arbetsgivaren, säger Ulla Klemelä.

Museiverkets arbetarskyddsfullmäktige Päivi Pykälä-Aho ser problem i att Ulla är enda fast anställd, och mister arbetskamraterna i en närliggande byggnad då havsarkeologiska enheten snart flyttar till Sturegatan.

- Ensamarbete utgör alltid en risk. En permanent arbetskamrat behövs, säger hon.

Konservator Sari Pouta är visstidsanställd men kontraktet löper just ut.

- Också själva arbetet underlättas och försnabbas av att ha en kollega, inte minst att kunna diskutera hur vi behandlar och dokumenterar föremålen, säger Ulla Klemelä, som gick sin utbildning i Danmark. Sari utexaminerades från Metropolia år 2000.

- Jag har varit visstidsanställd sen dess men nog sysselsatt. Tjänsterna är alltför få, säger Sari Pouta.

- Hur är det med fästingvaccinationen, frågar Päivi och ser ut genom fönstret på det som Ulla döpt till fågel-ekorreavdelningen här i Högholmens skugga. Ok, svarar Ulla. Päivi uppmanar Sari att skaffa sig skydd snarast möjligt.

Fästingar lurar i buskagen inte minst under sommarens utgrävningar och dykningar, det vet Päivi, själv arkeolog, som arbetar som biträdande forskare med de arkeologiska samlingarna. Sommartid ökar museiverkets personal från 280 till 400-500 personer. Förutom på fältet behöver museerna behöver säsonganställda.

Text: INGEGERD EKSTRAND
Foto: PATRIK LINDSTRÖM