ROBERT ÅSBACKA
är författare och har varit tillfälligt bosatt i Sverige i trettio år.

I år fyller Barack Obama femtio. Någon ålderskris säger han sig inte känna av. Det må vara hänt, kanske är det som han säger. Men det kan ju också vara så att hans personliga kris drunknar i USA:s enorma budgetunderskott och allt det för med sig.

Det är synd. En pressad man som grånat på några få år borde verkligen få gå in i sin ålderskris med öppna ögon och öppet sinne. Men nu är det som det är, och han har väl antagligen ett så pass spännande jobb att det inte ytterligare behöver späs på med tankar om dödlighet och ett oändligt kort människoliv.

Man talar om fyrtioårskris, trettioårskris, och jag har till och med hört ynglingar yttra sig om tjugofemårskrisen.

Vad nu det kan vara?

Men hur femtioårskrisen ser ut, det vet man ju. Om man är man. Kvinnor vågar jag inte yttra mig om i just den här frågan. En av mina bekanta berättade häromåret att han när han närmade sig femtio plötsligt märkte att han börjat gå omkring och längtansfyllt titta efter stora motorcyklar. Att han aldrig kört motorcykel, ja, att han inte ens har körkort, var inget som hindrade honom.

Men det blev ingen motorcykel. Han växte så att säga ur krisen. Det är ju det man gör. Vad som kom i stället vet jag inte. Säkert något spännande.

Själv har jag undgått alla dessa ålderskriser. Fram till nu. Fram till i år, då jag liksom Obama — och det är väl den enda likheten oss emellan — fyller femtio.

Och liksom min bekant upptäckte jag det först i efterhand. Åh fan, tänkte jag (jag tänkte så eftersom jag bor i Sverige), det är alltså det här som är femtioårskrisen!

Jag hade annars trott att det bara var en händelse att jag just nu i livet börjat fundera på lämna författarskapet och äntligen ta steget mot det drömyrke som följt mig genom åren: att bli polis.

Visst. Jag skulle i det närmaste gå direkt från utbildning till pension, men någon måste väl någon gång bli den förste författare som i femtioårsåldern bytt bana för att bli just polis.

Och jag tänkte att denne någon skulle bli jag.

Men så blev det inte.

Jag har (om jag får säga det själv) allt, utom synen. På något sätt hade jag under planeringen av mitt framtida liv, eller det som är kvar av det, glömt att jag är halvblind.

Dålig syn är sådant man vänjer sig vid, och jag har famlat mig fram sedan barnaåren, så jag kom att tänka på det först när jag började fylla i ansökningsblanketten. De krävde en synskärpa på 0.8 på vartdera ögat. Vad är det för dumheter? En man i kris kan inte tänka på sådant som synskärpa, eller körkort för tung motorcykel! Vi har större visioner än så.

Men efter lite betänketid gjorde jag ändå som en riktig karl, jag vek mig och klickade bort sidan med ansökningsblanketten.

Går det inte som man har tänkt, då får tänka om. Det är det kriser är till för.

Det blir ingen motorcykel. Det blir heller inte att åka radiobil. Men allt annat är öppet.

Så alla ni som är runt femtio, runt fyrtio, kanske till och med runt trettio (tjugofemåringarna får göra som de vill, vem är väl jag att komma här och ge råd?): fröjda er. Och har ni inte hittat fram till krisen än, så skynda er för allt i världen ut och leta. Eller ni behöver inte ens ge er ut, krisen finns alldeles intill er, jag lovar.