Om vi bortser från regeringen Katainens försök att med en straffskatt — det kallas visst också för tidningsmoms men låt inte skenet bedra — tvinga pressen på knä har sommarens mediepolitiska diskussion kretsat kring FST:s vara eller icke vara.

Frågan är förstås om man kan kalla den sorglustiga pajkastningen för en "diskussion", debatt, i meningen kvalificerat meningsutbyte. Där kritikerna hävdar att kanalens tittarsiffror är åt helsike för anspråkslösa, kontrar FST5-ledningen med att siffrorna är missvisande och att man visst gör ett hyvens jobb.

Ja, och så var det Ulla-Maj Wideroos, expert på mediefrågor, som konstaterar att tittarna har fel från början till slut. Att de inte förstås sitt eget bästa. Nähä.

Själv har jag gjort som de flesta andra: petat bort sanden mellan tårna och lyssnat på radio, detta samtidigt som jag i mitt stilla sinne undrat varför ingen lyfter fram de kvaliteter som seglar omkring på radiovågorna.

Faktum är att den finlandssvenska radiosommaren — som definierad av Radio Vega, växte ur Radio Extrem redan i fyraårsåldern — varit en succé. Ta till exempel sommarpratarna som efter både ett och annat stapplande steg börjar få till det, kanske för att importsvensken Tobias Larsson fungerat som redaktör för det hela. Borta är det billiga skivsnacket, ersatt av ett (i de flesta fall) personligt tilltal och högst mänskliga djupdykningar.

Bättre och mera angeläget blir också långköraren Du sköna sång (om det finlandssvenska musiklivet), nu när den av Benny Törnroos producerade serien nått nutid.