PÅ GRUND AV KRIGET på Balkan rycktes hon som 21-årig datatekniker och nybliven mor brutalt upp från trygghet och invanda sammanhang. Hon kom som kvotflykting till Finland 1992 och hamnade i Närpes.

Ingen kan påstå att hon inte blivit integrerad och funnit sig tillrätta; i dag sitter hon i stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Närpes, hon är vice ordförande i Svenska kvinnoförbundet och har en rad andra förtroendeuppdrag. Hon har skaffat sig en finländsk närvårdararutbildning, arbetar inom åldringsvården i Närpes och är samtidigt en ivrig debattör och krönikör i finlandssvenska media. Det lär så småningom komma en bok också. Allt på svenska.

Men det finns de som inte är nöjda. På nätet kan man läsa sura finska kommentarer från valkampanjen då hon kandiderade för Svenska folkpartiet; vad skulle hon som inte kan finska ha i riksdagen att göra och vad har finlandssvenskarna för syften när de lär invandrarna svenska ...

Hetsskribenterna borde höra henne när hon säger att svensk- och finsktalande här i landet "verkligen skulle behöva integrera sig bättre med varandra, de förstår inte varandras tankegångar". Hon tänker inte bara på språken i sig utan också på alla de kulturella särdrag som följer med språken. Själv är hon nu i färd med att lära sig finska och hon är nyfiken på den finska kulturen. Det innebär inte, påpekar hon, att hon ger avkall på sin finlandssvenska identitet.

Under sin uppväxt i Bosnien vande hon sig vid gränsöverskridande möten med människor. Hon firade till exempel både muslimska och kristna högtider och gör så än i dag, allt som är vackert och berikande ska man vara öppen för, säger hon.

BLIR MAN NÅGONSIN till hundra procent integrerad och accepterad? Tål de infödda kritik från den som kommer utifrån? Inte alltid, säger Emina Arnautovic, känd för att vara impulsiv och ha bestämda åsikter:

– Det har funnits stunder då jag känt att man negligerat mina åsikter, sett mig enbart som invandrare och muslim, inte som en fullvärdig finländare. Det har gällt till exempel skolfrågor och religion. Det är klart att det är svårt att integreras helt om man bara får vara med till en viss gräns.

Hon sticker inte under stol med att glåporden och hoten mot invandrare och finlandssvenskar i den senaste tidens debatt här i landet känts påfrestande.

– Jag vill inte förringa den rädsla och oro som människor kan känna inför det främmande. Yttrandefrihet ska vi självklart ha, men i ansvarsfulla och värdiga former. Jag är mindre rädd för främlingsfientligheten som sådan än för de destruktiva människor som alltid finns i alla länder. Om det uppstår en grupp som är villig att fånga upp dem och föra den intoleranta politik de vill ha blir det farligt. Många lockas med utan att riktigt veta vad de ger sitt stöd.

Med sina bakgrundserfarenheter vet hon vad som kan inträffa när hat mellan olika grupper utvecklas och man förlorar kontrollen över situationen, "innan man reflekterat över vad man gör har man gått för långt".

ATT NÄRPES ÄR EN OAS där man gjort mycket för att integrera sina flyktingar återkommer Emina Arnautovic ofta till. Speciellt glad är hon över skolans insatser, även om hon sörjer över att hemspråksundervisningen upphört. Hon var själv under tio år hemspråkslärare för bosniska barn. Bosnierna utgör för övrigt den största invandrargruppen i Närpes.

När flyktinginvandringen dominerade fanns det statliga stödbidrag att använda speciellt för dem. Sedan kom arbetskraftsinvandrarna som inte omfattades av stödåtgärderna. Nu har man uppmärksammat också dem i den nya integrationslagen. Men Emina Arnautovic ser en fara i att arbetet med invandrarfrågorna sker i form av olika projekt. Det måste finnas en kontinuitet i åtgärderna, anser hon, varaktiga instanser som har ett övergripande ansvar på orter där invandrarna är många. Att facket bör ta sitt ansvar i samordningen tycker hon är självklart: