Som arbetsminister genomför Lauri Ihalainen sådant
som han krävde när han var FFC:s ordförande. Dit hör samhällsgarantin för unga.
Ihalainen vill att inte en enda ung människa ska bli utslagen.
STATSSEKRETERARE Janne Metsämäki
har skrivit ut en rapport om samhällsgaranti för unga åt Lauri Ihalainen. Rapporten är
från 1980. Den får Ihalainen att le.
Samhällsgaranti för
unga är verkligen inte något nytt. Jag minns att vi redan på 1970-talet pratade om den.
Ihalainen var då FFC:s ungdomssekreterare.
Som minister vill Ihalainen att den gällande samhällsgarantin för unga också ska
fungera i praktiken. Det betyder att man täpper till luckorna så att inte en enda ung
människa blir utslagen. I budgeten har man reserverat pengar för projektet.
Målet är att varje ung person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år inom
tre månader erbjuds ett jobb eller en praktik-, studie-, verkstads- eller
rehabiliteringsplats. Det finns många luckor att täta, eftersom cirka 34 000 unga
under 25 år är utan arbets- eller studieplats och för 20 procent av ungdomarna
överskrids "garantitiden" på tre månader.
Den nybakade arbetsministern har raskt tagit itu med att bereda samhällsgarantin. En
arbetsgrupp som består av representanter från tre ministerier,
arbetsmarknadsorganisationerna, kommunerna och bland annat ungdomsorganisationerna bereder
förslag till åtgärder till våren 2012 för att en samhällsgaranti ska införas från
ingången av 2013.
Ihalainen menar att det finns tre "farozoner" i en ung människas liv där
utslagningen kan ta fart:
När den unga slutar grundskolan, avbryter studierna på andra stadiet eller
blir klar med sin yrkesutbildning men inte får arbete.
ARBETSMINISTERNS UPPGIFT har beskrivits
som ett uppdrag där det inte går att lyckas. Värvet är speciellt utmanande under
ekonomiskt osäkra tider. Lauri Ihalainen medger att han har begränsade möjligheter att
inverka på sysselsättningen. Premisserna bestäms av den allmänna ekonomiska
utvecklingen. Lågkonjunktur eller en lång tid av långsam tillväxt innebär allt
hårdare utmaningar för arbetsministern.
Omkring 194 000 människor är utan arbete och arbetslöshetsprocenten ligger
snäppet under åtta. Arbetslösheten har gått ner men nedgången har förutspåtts bli
mindre under resten av året. Det ambitiösa och kanske aningen utopistiska målet i
regeringsprogrammet är att få ner arbetslösheten till fem procent före
regeringsperiodens slut.
Vid sidan av de unga är Ihalainen speciellt bekymrad över de långtidsarbetslösa.
Antalet personer som varit arbetslösa över ett år har kört fast vid 57 000 och
andelen som varit arbetslösa över två år har vuxit. Ihalainen säger att det är
svårt och ibland rentav omöjligt för en människa som länge varit arbetslös att få
jobb på den öppna arbetsmarknaden.
Vissa behöver förutom utbildning också rehabilitering och åtminstone i
början stöd i arbetet. I vissa fall är pension det bästa alternativet.
En aktuell fråga är stöd till stagnerande industriorter. I dessa regioner finns det
en skriande brist på nya företag och därmed arbetsplatser. När skogsbolaget UPM
meddelade att Myllykoski pappersfabrik i Kouvola skulle stängas besökte Ihalainen orten
och träffade fabrikens arbetstagare och stadens representanter redan samma kväll. De
uppsagda omfattas av omställningsskyddet och de åtgärder som hör dit inleds
omedelbart.
I STÄLLET FÖR LÅNGTIDSARBETSLÖSHET
talar Lauri Ihalainen hellre om personer som har svårt att få ett arbete, vilket
omfattar inte bara dem som varit arbetslösa en lång tid utan också partiellt
arbetsföra och personer med funktionshinder. De borde alla få tag på ett jobb.
I regeringsprogrammet har listats flera åtgärder med vilka sysselsättningen kan
främjas. En viktig fråga är att förbättra kvaliteten på arbetskraftsservicen, säger
Lauri Ihalainen. Han tror att mycket finns att göra, men det förutsätter att man går
igenom hela servicekedjan och ser närmare på kritiska punkter.
Vi vet att långtidsarbetslösa sällan deltar i utbildning. Vi vet också att
man inte når svårt sysselsatta på det bästa möjliga sättet. Arbets- och
näringsbyråernas nätverk är ganska heltäckande, men hur bra är de på att ge
service. Riktas resurserna rätt och räcker kompetensen till på små byråer eller borde
resurserna sammanslås.
Ihalainen understryker att han inte vill kritisera byråernas anställda som under de
senaste åren har arbetat under hård press.
Alla arbetslösa måste garanteras en basservice men samtidigt måste man minnas
att kunderna är olika. Resurserna är knappa, det är ett faktum, så desto viktigare att
de riktas rätt.
LAURI IHALAINEN har under förhösten
åkt runt i Finland för att träffa de anställda vid arbets- och näringsbyråerna och
bland annat anställda som svarar för regionala näringslivsfrågor vid NTM-centralerna.
Han säger att han vid träffarna poängterat att kunderna inte bör få en känsla av att
vissa får bättre service än andra.
Det värsta är om en människa fastnar i systemet, man förstår att sådant
inte motiverar. Det är viktigt att det syns ljus i tunneln dvs. en möjlighet att få ett
jobb.
I arbetsministerns verktygslåda ingår att förbättra utbildningsmöjligheterna för
långtidsarbetslösa, garantera hälsovårds- och rehabiliteringstjänster för dem som
behöver samt lönesubvention för svårsysselsatta personer som omändras till ett
personligt stöd för den arbetssökande.
Man har fått goda erfarenheter av arbets- och näringsbyråernas, FPA:s och
kommunernas gemensamma servicecentraler för arbetskraft som särskilt betjänar
svårsysselsatta personer. Ihalainen berättar att det är meningen att bygga ut konceptet
till hela landet.
I nästa års budget har finansiering reserverats till ett försök där huvudansvaret
för att sysselsätta en person flyttas över på kommunen eller kommunerna solidariskt
efter 12 månaders arbetslöshet. Till försöket väljs olika typer av kommuner och
utifrån resultatet beslutar man hur arbetet i fortsättningen fördelas mellan kommunerna
och staten när det gäller att sköta sysselsättningen.
Försökskommunerna har inte ännu valts ut, men det har kommit många
förfrågningar från kommunerna, så intresse finns.
TEXT