 Alla
män är inte idioter
 Världen har förändrats, men mannen är sig lik. Nu
gäller det att skapa en mansbild som klarar 2000-talets utmaningar, en förening av det
gamla och det nya.
Med den hurtfriska "manliga"
uppmaningen vänder sig chefredaktören för en ny finsk herrtidning till mig i ett
reklamblad som jag sannerligen inte har bett om. Begreppet herrtidning för snarast tanken
till halvporriga blaskor som förr i världen kallades FIB-Aktuellt eller Lektyr men
numera antagligen har betydligt fränare namn och innehåll. Tydligt är ändå att till
och med seriösa förläggare nu försöker spana in en ny målgrupp med hemvist i
IT-samhällets ekonomiskt starka medelklass. De kvinnliga läsarna har ju en uppsjö av
mer eller minde läsbara magasin att tillgå; varför skulle inte männen ges samma chans?
De självsäkra män som är måna om att alltid fatta riktiga beslut.
I princip tycker jag att hela
resonemanget bygger på en genomgående felsyn. Jag vägrar att låta mig stängas in i
någon sorts manlig fålla, ett brödraskap för likasinnade. Jag ryser när jag läser
vidare i reklamtexten, som givetvis illustreras av en tämligen lättklädd kvinna. Vad
är det som redaktören tror att intresserar manliga läsare? Jo, idrott — förstås!
Därtill utvikta kvinnor, kläder, mat och dryck, "njutningar" och teknik med
tonvikt på bilar. Ordet kultur nämns sist, helt ospecificerat. Till det stereotypa hör
inte minst detta med idrott och bilar. Och vidare i texten betonas vikten av manlig
gemenskap, framför allt i bastun, men också i lag med goda vänner vid bardisken. Allt
detta för att "skapa balans" mellan den gamle mannen och den nye.
Jag undanber mig all denna till intet
förpliktande ytlighet. Kollektivt bastubadande är det värsta jag vet. Idrotten lämnade
jag bakom mig som femtonåring; det enda intressanta som hänt på den fronten sedan dess
är dopningsskandalen i Lahtis, som ju snarast tyder på idrottsrörelsens accelererande
förfall. Bilar är bra att ha när de fungerar, men tekniska prestanda roar mig inte ett
skvatt. I hela presentation av herrtidningen finns inte en enda punkt som skulle väcka
min nyfikenhet. Inte ett ord om lyrik, musik, existentiella frågor eller en djupare
samhällsproblematik, det som i min värld är både njutning och utmaning.
Och det värsta kommer sist: för att
säkert locka mig som prenumerant utlovas textmeddelanden till min mobiltelefon om allt
som sker på Formel 1-fronten ute i världen de närmaste månaderna. Den direktkontakten
med motorsportens genomkommersialiserade och orimligt upphaussade heroer betackar jag mig
verkligen för.
Det intressanta är att chefredaktören
i sitt budskap tycks ta för givet att alla män är likadana, klonade så att de bildar
ett machoaktigt kollektiv utan djupare tankar. Ett helt kön idiotförklaras, som om män
automatiskt skulle fjärma sig från alla mjuka värderingar.
Reklambudskap är ofta förenklade. Men
i det här fallet är utformningen ovanligt enkelspårig: att välja mig som mottagare var
exempelvis urbota dumt. Och jag är knappast ensam om att känna mig utanför de diffusa
"manliga" sammanhang som herrtidningen försöker ringa in. Lika litet känner
jag mig träffad av de stereotypa mansbilder som ibland sprids i kvinnorörelsens namn och
som i onödan skrämmer bort många som skulle vara nyttiga bundsförvanter. Varje vettig
maskulin individ måste ju i någon utsträckning vara feminist så länge kampen för
total jämställdhet inte gett önskat resultat.
MG, så heter utgåvan i reklambladet,
tänker jag aldrig prenumerera på.
Vi behöver inte tidningar som
förstärker fördomar genom att uteslutande vända sig till kvinnor eller män. Vi
behöver tidningar för människor.
GUSTAF WIDÉN
Löntagaren 2.4.2001 nr
3/01 |
