 Fattigdom
i rikemansland
  Regeringens fattigdomspaket har väckt en hel del
uppmärksamhet. Vi ska hoppas det får önskad effekt. Jag hör till dem som tror att så
knappast är fallet. Det beror på att jag hyser den enligt samstämmiga ministrar snarast
enfaldiga åsikten, att fattigdom till väsentliga delar kan avhjälpas med pengar. Jag
får medhåll av en del experter, men vad hjälper det.
500 miljoner mark är mycket pengar,
men delar man det mellan 100 000 fattiga återstår inte så mycket, 5 000 mk per person.
När det handlar om personer som saknar allt, vet vi att det inte räcker långt.
Många långtidsarbetslösa,
sjuka och åldringar
saknar fortfarande medel
för en anständig tillvaro |
Fattigdomen har
aktualiserat en synnerligen viktig principiell fråga som gäller vårt sociala
skyddsnät, eller snarare avsaknaden av ett sådant. Den gäller förhållandet mellan
basstöd och inkomstrelaterat stöd. Min uppfattning är, att vårt inkomstrelaterade
stöd är rätt bra, medan basutkomsten är alldeles för låg. Jag ser nog en del
ministrars uttalanden i denna fråga som onödiga bortförklaringar av det faktum att man
helt enkelt prioriterar att amortera på statsskulden framom att hjälpa de fattiga.
"Vårt land är fattigt skall så
bli" skrev gamle JLR. Han hade fel. Vi bor i ett rikt land.
BNP och export har vuxit så det
knakar. Vi är rikare än vi någonsin varit sådär som nation betraktat.
Man om vi synar rikedomen närmare i
sömmarna ser vi tyvärr samtidigt att inkomsterna fördelas allt mera ojämnt. Många
långtidsarbetslösa, sjuka och åldringar saknar fortfarande medel för en anständig
tillvaro.
Det samma gäller de överskuldsatta,
en klass vars uppkomst vore värd en hel lång visa för sig. Det var nämligen inte alls
nödvändigt att det skulle bli såhär eländigt — det berodde till stor del på en
mängd politiska tabbar.
Detta dystra mönster förvärras
ytterligare av att kommunerna har hand om så många viktiga uppgifter i välfärdsstaten
ss. vård och utbildning. Kommunernas möjligheter är ju som bekant väldigt olika.
Allt som allt är det ett uppenbart
faktum att republiken Finland i dag inte tar hand om sina svaga medborgare så som den
borde. Den nuvarande regeringens avgudaaltare är i stället statskassan. På detta altare
offras jämlikheten mellan medborgarna och kommunerna.
"Förbättringsförslagen"
utredningarna och arbetsgruppsrapporterna urholkas och faller i stoft och aska, om inte
förr så åtminstone i finansministeriet, om inte på någon tjänstemans bord så
åtminstone på ministerns. För att lugna kritiken konstruerar man potemkinkulisser med
uppskjutande kosmetisk verkan. Program x och lagpaket y med föga verkan i samhället och
en sysselsättande och välfärdsökande effekt som sällan sträcker sig utanför de
beredande ämbetsverken. I dessa verk är då den sysselsättande effekten desto större
— medges.
För 20—30 år sedan fanns det en
klar ambition att bygga en hållbar välfärdsstat. Nu verkar det som om också själva
ambitionen hade försvunnit. Jag bävar inför nästa lågkonjunktur.
Mikael Forss
Löntagaren 2.4.2001 nr
3/01 |
