I sin doktorsavhandling vid sociologiska institutionen vid Åbo Akademi kom May fram till att man kunde ge en mer nyanserad bild av ensamförsörjning om man slutade utgå från familjeform som bas för människans identitet. Det är samhället runt den ensamma mamman som skapat en negativ klang på begreppet "ensamförsörjare". Själv ser hon sig inte som just ensamförsörjare utan som mamma, kvinna och människa.

May har forskat i de livshistorier "Institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi" samlade in 1995 i projektet "Kvinnoliv i Svenskfinland". Hos de mammor som levde med barn men utan man var "jaget" störst av allt i kvinnans liv. Barndomen upptog en stor del av livshistorierna och förhållandet till andra människor beskrevs ingående, men alltid utgående från vad "jaget" upplevt. I beskrivningarna av vuxenlivet tog arbete och familj en stor plats, medan just ensamförsörjningen upptog en liten del av berättelserna. Enligt May visar detta på att kvinnorna inte i första hand ser sig som ensamförsörjare utan som kvinnor med barn. Om pappan i familjen av olika orsaker försvinner ändrar det inte på mammans förhållande till barnen.

– Forskarna har tidigare tittat på kvinnan genom linsen "ensamförsörjning", förklarar May. I min avhandling har jag valt att titta på ensamförsörjning genom linsen "kvinnlig livshistoria". Då ser man att ensamförsörjningen inte styr kvinnans liv utan bara är en bit av många andra i livet. I livshistorierna har kvinnorna själva formulerat sin ensamförsörjning, det skulle ha sett annorlunda ut om de vetat om att det är just ensamförsörjningen forskarna skulle titta på.

Individnivå

Då forskarna tidigare tittat på kvinnor som ensamförsörjare har man sett på variabler som psykologi, ekonomi, barn etcetera och därmed sett på sociala strukturer. Utgående från dessa har man påstått hur det är att vara ensamförsörjare i Finland. May har gått in på individnivån och påvisar mera hur ensamförsörjare presenterat sig själva i dessa livshistorier. I materialet finns "äldre" och "yngre" ensamförsörjare.

De äldre, födda mellan 1910 och 1930 och ensamförsörjare på 40-, 50- och 60-talen, såg sig själva som kvinnor med barn, som ogift mor, frånskild eller änka. De talade mest om materiella svårigheter med att vara ensam med barnen. Finland var då ett fattigt agrart land och kvinnorna kom ofta från mindre bemedlade förhållanden. De måste jobba mycket och att bli ensam med barnen var en stor ekonomisk risk om man inte hade släktingar som hjälpte en.

De yngre, ensamförsörjare på 1970—90-talen, upptog inte försörjningen i sina livshistorier. De berättade mera om det psykologiska i att vara mor, om förhållandet till barnen på emotionell nivå. Dessa kvinnor hade medelklassbakgrund och egen karriär i välfärdsstaten Finland.

Förr skulle en bra mor kunna försörja sina barn, ge dem kläder och utbildning. Moderskapet har ändrat karaktär. Ensamförsörjare är överlag fattigare ännu idag, men tack vare stöd från staten klarar sig ensamförsörjare bättre idag än på till exempel 1940-talet. Moderskapet handlar om att ge en trygg uppväxt och utveckling psykologiskt.

På många sätt har det blivit lättare att vara ensamförsörjare i dagens Finland. Tanken om kärnfamiljen lever ännu kvar här, men skilsmässa är mera acceptabelt än tidigare. Förr var det en skam att vara ensamförsörjare, nu diskuterar man inte ensamförsörjning så mycket utan pratar mera om skilsmässa och nyfamiljer. Det är fortfarande dock vanligast att det är mamman som tar hand om barnen vid en skilsmässa. Av cirka 17 000 ensamförsörjare i dagens Finland är 88 % mammor. Trots att nya familjer uppkommer kan det hända att ensamförsörjningen fortsätter. Mammas nya karl eller pappas nya kvinna tar inte alltid rollen av ny mamma eller pappa. De bör de inte heller alltid göra, speciellt inte om den frånvarande föräldern har en aktiv roll i barnets liv. Ett barn kan få för många föräldrar.

– Begreppen för familjeform ändrar hela tiden, säger Vanessa May. Jag tror ändå att ensamförsörjning kommer att betraktas som något svårare länge framöver, att det är bättre för alla om man har två föräldrar.

Skuldkänslor

Ensamförsörjande kvinnor är medvetna om att folk runt omkring dem antar att barnen mår sämre i enförälders-familjer. Ensamförsörjarna känner att de måste bevisa att i just deras fall mår barnen lika bra eller bättre än de skulle gjort om förhållandet mellan föräldrarna fortgått. Skuldkänslorna tynger ensamförsörjarna om det går dåligt för barnen.

May fortsätter att forska i ensamförsörjning. Idag gör hon intervjuer med ensamförsörjande mammor.

– Jag får ju helt andra svar nu än i levnadshistorierna, berättar May, då de jag träffar vet att det är just ensamförsörjningen jag ska titta på. De ensamma papporna har jag inte forskat i, men jag tror det skulle se helt annorlunda ut. Ensamma pappor erbjuds lättare hjälp än ensamma mammor. Ännu idag förväntas mammorna klara allt själv.

May hoppas att utvecklingen går i den riktningen att ensamförsörjarna inte blir så ensamma, att man kan dela på vårdnaden och ansvaret. Om någonting går snett med ett barn bör man inte alltid skylla enbart på ensamförsörjaren, utan se att det utöver mamman och pappan finns flera människor, ett helt samhälle, som är ansvariga för barnens välfärd. Familj är något som är viktigt att diskutera och genom sin forskning vill May delta i den diskussionen. Hur ser då hennes eget familjeideal ut?

– Man och katter, skrattar hon. Nej, jag har inget ideal, det är skadligt. Det blir bara problem om man sen inte passar in i idealet. Det viktiga är att folk är lyckliga!

SUSANNE SKATA