Inga matrester

Att kompostera hushållsavfall är något alldeles nytt i Västafrika. Kompostering av gödsel och av löv har man nog traditionellt sysslat med, men det är allt. Kanske det här beror på att hushållsavfall inte egentligen funnits tidigare. Så länge de västafrikanska samhällena främst var jordbrukssamhällen fanns det alltid hönor, getter och får som åt upp det organiska avfallet och de matrester som eventuellt blev över. Ett fattigt samhälle, och Senegal är fattigt, känner knappt till begreppet matrester, maten äts nästan undantagslöst upp. Magarna som skall mättas är många.

Idag bor närmare hälften av Senegals befolkning i tätorter. Trots alla getter, får och höns som också bor i tätorterna och städerna, är gatorna ofta nedskräpade av all världens avfall, allt från plast och papper till bananskal och fiskhuvuden.

I många av storstaden Dakars enorma förorter är begreppet avfallshantering helt okänt. Här kastas allt i havet, på en tom granntomt eller på gatan.

Desto unikare är den lilla komposteringsstation Asietou förestår, desto mer banbrytande hennes arbete.

Att Senegals enda komposterinsprojekt fungerar just här i den gamla kolonialstaden Rufisque, är inte en tillfällighet. Rufisque är känd för att vara en smutsig stad och det vill inte säga så lite i Senegal där alla städer med våra ögon sett är minst sagt nerskitade. Gator, rännstenar och de kanaler som genomkorsar Rufisque är fyllda med avfall; påsar, papper, köksavfall, trasiga skor, burkar, lump och framför allt plast.

Plast på gott och ont

Plasten var när den först kom till Afrika en välsignelse för främst kvinnorna eftersom den underlättade deras dagliga vattenhämtande. En plastså väger mycket mindre än en lerkruka eller ett metallämbare. Idag är plasten närmast en pest. Den finns överallt, på gatorna, på fälten, i jorden, på jorden. På sina ställen ser marken ut som fält av blåklint, det är plastpåsar som färgar den vackert blå.

I en av Rufisques förorter Diokoul tar Asietou och fyra andra kvinnor hand om avfallet från tjugofem hushåll. Man har delat ut avfallskärl till husen och dessa töms regelbundet. En hästvagn, ett transportmedel som här fortfarande är alldeles vanligt, samlar upp avfallet. Att man använder häst och kärra och inte en avgas — osande lastbil, beror inte på någon miljömedvetenhet. Orsaken är praktisk: hästarna tar sig lättare fram i de trånga gränderna som främst består av lössand.

Allt, osorterat, avfall hämtas så ner till den stora ödetomten nere vid stranden.

Upplysningsarbete

– En dag hoppas vi att kvinnorna i experimenthushållen skall lära sig att själva sortera redan hemma, men att komma dit tar nog lite tid, säger Asietou.

– För det första behöver, i så fall, varje hushåll en uppsättning på två avfallskärl. Det blir dyrt att skaffa, det har vi inte åtminstone ännu råd med.

– För det andra gäller det att medvetande göra kvinnorna, få dem att förstå nyttan med hela komposteringen.

Det här upplysningsarbetet jobbar man med bland annat genom att på veckosluten då alla, också ungdomarna, är hemma besöka de olika husen: dela ut ett infoblad och framförallt prata och diskutera med dem som sköter hushållet. Många kvinnor i kvarteret förhåller sig idag positivt till komposterings idén. Men härifrån till att verkligen själv anstränga sig med att sortera sitt avfall är nog steget rätt långt, tror Asietou. Fördomarna kring allt nedbrytbart avfall är stora; avfallet är smusigt, äckligt och sjukdomsspridande. Man vill helst inte befatta sig med det utan bara kasta bort det, långt bort.

Så tillsvidare hämtas avfallet osorterat till stationen och här arbetar Asietous lilla grupp med att sortera det.

Asietou föreläser vant om hur komposten sedan sköts. Temperaturen mäts regelbundet, komposten vattnas dagligen för att inte bli för torr, man tillsätter en del slakteriavfall, tex krossade ben för kalkens skull.

Gröna gårdar

– Ett år, du skämtar! utbrister Asietou och börjar skratta.

– Du kan inte mena att det hos er tar ett år för en kompost att bli färdig. Här tar det två, på sin höjd tre månader.

När komposten brunnit färdigt hälls myllan på säckar för att säljas och transporteras till Dakarsuniversitet där den undersöks.

– Tretusenfemhundra cfa (35 mark)får vi per säck!

Tillsvidare köper universitetet upp all mylla men i framtiden skall man också sälja myllan här i förorten Diokoul.

– Visst kommer den att gå att sälja också här och sedan kan kvinnorna odla grönsaker och alla gårdar blir gröna... drömmer Asiatou.

På frågan varför det just är kvinnor som sysslar med kompostering svarar Asiatou bara med ett klingande skratt — antingen är frågan dum eller svaret självklart!

MARGHERITA ZILLIACUS