Denna djupgående maxim kommer jag ihåg från skoltiden. Det var någon stor polisfarbror som lärde oss snorungar vad laglydigheten innebär.

Mycket senare hade jag en fd polis som diplomatkollega. Han brukade tala om hur demonstranterna behövde polisens "pamputuspalveluja" (batongtjänster).

I Finland har det sällan hänt att polisfarbröder skulle ha slagit demonstranter. De brukar inte ens ha ordentlig kravallutrustning med hjälmar och sköldar. Kravallpolisen har i många länder haft en stor roll då det gällt att åstadkomma kravaller.

Sverige har i detta avseende hunnit längre än Finland. Av de svenska medierna att döma har polisen blivit en brutal stormtrupp som slår vilt mot demonstranter. Under EU:s finansministermöte i Malmö urartade en demonstration till ett slagsmål under vilket polisen inte bara erbjöd batongtjänster utan slog också med knytnävarna. Bilderna i tv:n var minst sagt fartfylla. Efter att några maskerade anarkister hade provocerat polisen verkade det som om polisen skulle ha velat ge alla demonstranter stryk, inte bara skydda mötet och dess deltagare. En europarlamentariker som förundrade sig över polisens agerande arresterades bland tiotals demonstranter.

Inte ens polisledningen kunde påstå att det var frågan om enbart kraftåtgärder.

Tidigare under toppmötet i Stockholm hade tidningarna berättat om en liten tant som i sin bruna basker av misstag hade råkat mitt bland de demonstrerande ungdomarna. Den lilla tanten försökte skynda bort men kravallpolisen kommenderade alla mot väggen. Också den lilla damen som var flera decennier äldre än de andra. Tanten försökte berätta att hon var på väg hem men männen bakom visirer befallde henne att hålla käften. Alla kommenderades in i bussar som förde dem flera mil utanför Stockholm. Demonstrera här! Och försök resa tillbaka bäst ni kan...

Att ställa någon till svars för det uppenbara godtycke som den lilla tanten fick uppleva eller det uppenbara övervåldet som man utövade i Malmö är dock svårt. Det gick nämligen inte att urskilja enstaka polismän bakom sköldar och visir.

Kravet att man borde kunna identifiera enstaka polismän var ingalunda nytt, men den här gången ställde sig även landets justitieminister bakom det. Polisens ursäkter om varför det inte går att numrera hjälmar har i pressen dömts som sorglustiga. Man har inte tid men numreringen; om man limmar nummerskyltar försvagas hjälmarna; siffrorna gör det möjligt att identifiera polismän som senare kan trakasseras etc. Till sist måste dock polisen ge efter.

De svenska medierna har inte behandlat polisen med silkeshandskar. Misslyckandena i Palme-utredningarna och vållandet av Osmo Vallos död har varit de mest spektakulära incidenterna som rönt hård kritik.

Att offentligt granska polisens metoder är viktigt i en demokrati. Polisledningen har själv insett att det inte går att vifta bort en utbredd misstro mot polisens förmåga att sköta sitt jobb. Men sist och slutligen ligger ansvaret hos den politiska ledningen.

Stora internationella möten innehåller också maktdemonstrationer från arrangörernas sida. När tusentals poliser kommenderas ut på gatorna, är det inte enbart fråga om att garantera deltagarnas säkerhet. Polistrupperna är rekvisita för att visa sammankomstens betydelse.

Erfarenheter från andra länder, inte minst från Tyskland, har visat, att ju hårdare tag polisen tar, desto våldsammare blir responsen.