Som jag ser det finns det utopister, reformister och praktiker i socialpolitiken precis som överallt. Jag tycker att alla behövs. Utopierna är helt nödvändiga som hägrande framtida målsättningar, men de kan knappast nås utan reformisternas enträgna utvecklingsarbete och praktikernas godkännande ute på fältet. Dessutom tror jag att det behövs mellanetapper i form av. mindre ambitiösa utopier, för att man ska nå framåt. Jag ska presentera en typisk utopi och en mera realistisk mellanetapp.

Till de utopier som måste skjutas längre in i framtiden räknar jag medborgarlönen/medborgarinkomsten som förespråkas av en mängd tänkare som Jan Otto Andersson, Milton Friedman, Jouko Ylä-Liedenpohja, Bo Rothstein, Osmo Soininvaara och nu senast Björn Wahlroos för att nu nämna några.

En betydande medborgarinkomst utbetalad till alla finländare kommer enligt min bedömning att låta vänta på sig ett antal årtionden ännu. Om inget radikalt inträffar, vill säga.

Orsaken är inte finansiell. En medborgarinkomst till alla vuxna, i storleksordningen av folkpensionen, eller lägsta arbetslöshetsdagpengen, skulle låta sig finansieras redan nu, med en kombinerad bidrags- och skattereform. Orsaken är närmast politisk och förvaltningsmässig. Den faller på motstånd från politikernas, reformisternas och praktikernas sida, eller på att den linje som för närvarande bedrivs i vårt land är arbetslinjen, dvs. en rakt motsatt linje. Det finna inga tecken på att detta håller på att svänga — tvärt om.

I väntan på mera fakta och bättre förståelse för vad som egentligen händer när man går in för medborgarinkomst skulle jag vilja slå ett slag för en utopi som är mera realistisk i den bemärkelsen att modellen redan finns delvis förverkligad i många länder och i många typer av socialskydd.

Vi kunde kalla den för en allmän inkomstbortfallsförsäkring. Om en sådan reform kunde genomföras konsekvent skulle den fylla samma praktiska funktion som en medborgarinkomst och därmed göra hela diskussionen onödig. Den skulle garantera en basinkomst åt alla, den skulle rensa i byråkratin, och ta bort osäkerhet och okunskap för enskilda individer, allt detta märkväl utan att nämnvärt göra avkall på arbetslinjen. Mera arbete skulle alltid skapa bättre socialskydd.

Modellen har exakt två slag av sociala överföringar, dagpeng och garantidel. Dagpengen baseras på tidigare arbetsinkomst precis som man gör nu i fråga om pensioner, sjukpeng, arbetslöshetsunderstöd osv. Garantidelen skulle tillfalla sådana, vars dagpeng är för liten för att försörja dem.

I princip skulle alla vars inkomst är liten, eller som helt saknar inkomst vara berättigade till full garantidel. Garantidelen fungerar här som en sk. negativ inkomstskatt.

En modell av det här slaget har vi redan i fråga om pensioner, där folkpensionen kompletterar inkomsten för sådana som har liten arbetspension. Ett motsvarande system kunde lätt byggas upp för andra typer av ersättningar så som studiestöd, sjukpeng och arbetslöshetsdagpeng.

En mera detaljerad redogörelse måste tyvärr lämnas därhän, men poängen är att det finns alternativ till medborgarinkomsten. Det är inte alltid de mest omvälvande förslagen som är bäst.

Mikael Forss