I standardverket "Den svenska litteraturen" noteras han inte alls.

Egendomligt, tänker jag. Hur kan en så känd författare, länge ordförande i Finlands svenska författareförening och med ett dussintal böcker bakom sig, behandlas så snävt? Något borde väl litteraturvetarna ha att säga om hans verk.

En ryggmärgsreflex ger sig till känna. Jag blir alltid misstänksam när hela författarskap förtigs. Det tyder ofta på att diktaren i fråga gjort sig obekväm i de små kretsar som styr kulturlivet.

Litteraturhistorikernas blinda fläckar kanske har något att göra med Sandelins debattglädje och uppdrivna förmåga att formulera sarkasmer. Knappast någon finlandssvensk författare griper så gärna in i dagsdebatten, ofta med rätt kontroversiella ståndpunkter någonstans till höger om den politiska mittfåran. Själv brukar jag sällan hålla med honom. Men ur sitt konsekventa perspektiv svarar han för väl underbyggda resonemang, värdiga en journalist som avslutade karriären som chef för Finska notisbyrån. Och i en specifik fråga har han mitt fulla stöd: hans envisa insändarkampanj mot allsköns jippon som tillåts skända det undersköna Senatstorget i Helsingfors.

I ärlighetens namn ska sägas att jag inte alltid uttryckt mig särskilt positivt om Sandelins skönlitterära författarskap, som emellanåt förefallit i överkant statiskt och tillbakablickande. En prosa tryggt förankrad i den borgerliga romantraditionens spänningslöst framåtlunkande rytm. Men ingen kan förneka att han skriver mot en stor fond av kunskap om historia och samhälle. Vid sidan av Jörn Donner är han en av de få finlandssvenska författare som på ett trovärdigt litterärt sätt kan gestalta skeendet inom näringslivet. Det är orättvist att han förpassats till den litterära marginalen.

Den känslan förstärks när jag läser Carl Fredrik Sandelins nya roman "Livets skärvor", som praktiskt taget nonchalerats på kultursidorna. Här låter han Finlands närhistoria, från slutet av 1800-talet fram till vinterkriget 1939, avspeglas i porträttet av rikemanssonen Viktor Tallgren. Uppvuxen i en av Finlands främsta industrisläkter gör han på sitt stillsamma sätt något av en revolt. I stället för att leda firman etablerar han sig som skriftställare, en privatman som med klarnande blick iakttar det tidiga 1900-talets omvälvningar. Och det intressanta är att Viktor aldrig låter sig lockas in i den fascistiska drömvärld som inte var främmande för hans vänner inom det finlandssvenska kapitalet.

Trots sin ekonomiskt privilegierade situation har Viktor ett socialt samvete, han ser en värld bortom siffror och kalkyler. Men på det personliga planet plågas han av en självvald ensamhet med rötter i barndomens känsla av främlingskap. Att hans mor tillhörde en av Rysslands främsta släkter, nära knuten till kejsarens familj, kom tidigt att utvecklas till ett individuellt trauma i skuggan av Finlands självständighetskamp.

"Vi måste skriva så att vi blir förstådda av våra förfäder". Raderna av Nobelpristagaren Joseph Brodsky står som motto för Carl Fredrik Sandelins roman. Och så är det: dialogen med det förflutna är nödvändig för den som försöker greppa nuet och blicka in i en oviss framtid.

Studerar man Finlands väg från ryskt storfurstendöme till europeiskt "underland" är "Livets skärvor", med sina suveränt fångade tidsbilder, givande läsning, gestaltad av en författare som förvisso är värd ett bättre öde än att förminskas till en fotnot i den finlandssvenska litteraturens historia.