Järnvägsarbetarna valde vid sin kongress i maj Mauri Lundén till ny ordförande för förbundet. Han var då uttryckligen medlemsfältets kandidat som kullkastade etablissemangets planer. Som ordförande betonar han följdriktigt vikten av att lyssna till medlemmarna och förankra verksamheten i deras verklighet.

– Jag kom in i jobbet utan egen erfarenhet av järnvägarna. Då måste man börja med att bygga upp en agenda åt sig. Ta reda på vad mänskor tänker och känner på arbetsplatserna; vad man strider om och kämpar för.

– Den kunskapen finns inte i Helsingfors, den fås inte via 'apparaten', man måste själv komma till insikt genom att träffa medlemmarna där de jobbar och bli bekant med de miljöer de arbetar i.

Tankar som är giltiga också generellt för den fackliga rörelsen.

Förändring behövs

Lundén har tidigare sysslat med utveckling och utbildning inom facket. Han säger sig genast ha märkt att det är betydligt lättare att utbilda ledare än att själv leda. Men viljan att förändra har han tagit med sig till sitt nya värv.

– Att förändra är annat än att förvalta.

Utbildning kan vara början till förändring. Och förändring behövs inom facket. Inom Järnvägsmannaförbundet vill man nu betona fullmäktiges roll i förnyelseprocessen.

– Det är fullmäktigemedlemmarna som står medlemskåren närmast och har medlemmarnas mandat att driva förbundets politik, betonar Lundén.

Därför är det naturligt att det utbildningsprogram man dragit igång inom förbundet startar från fullmäktige.

Sin egen skolbänk nöter Lundén i en runda ut till arbetsplatserna. Han har rest tåg kors och tvärs genom landet den senaste tiden; samlat erfarenheter och intryck.

Det finns mycket att bita i. Spårtrafiken står inför stora förändringar, bolagiseringen är redan igång, privatisering och utförsäljning kan hota bakom hörnet. Beslutsfattarna följer gärna utländska exempel, men ibland kunde det löna sig att först begrunda utländska erfarenheter. I England går det privatiserade järnvägsbolaget i konkurs, i Sverige har man genom privatisering lyckats åstadkomma trafikkaos.

Men att bara agera bromskloss duger inte. Man måste vara beredd på att förändringar kommer, skapa sig handlingsutrymme; försöka minimera skadeverkningar och söka möjligheter i nya lägen, är den filosofi Lundén vill stå för. Barrikadbyggen är således inte att vänta.

Gytter av förbund

I den fackliga organisationsdjungeln kan det däremot finnas barrikader att riva. Järnvägsanställda är, beroende av arbetsuppgifter och plats i hierarkin, organiserade i tre förbund inom FFC. Dessutom organiserar förbund inom fackcentralerna FTFC och Akava också järnvägsanställda. Till järnvägarfamiljen inom FFC hör förutom Järnvägsmannaförbundet med drygt 16 000 medlemmar Finlands Lokförares förbund, med något under 3000 medlemmar och Järnvägstjänstemannaförbundet med 2000 medlemmar.

Nyttan av en fusion faller en osökt i hågen.

Ingen främmande tanke, men Lundén närmar sig också den frågan ur medlemsperspektiv. Yrkesidentiteten är stark, det finns traditioner som förpliktar. Att försöka påföra organisationsförändringar uppifrån är ingen bra idé. De måste bygga på en gemensam syn, upplevas som en genuin förbättring.

Men samarbete i olika former kan man alltid utveckla. Pröva vad man kan uppnå, vad det lönar sig att bygga vidare på.

Sådana diskussioner pågår, inte bara på räls, utan också inom hela transportsektorn, där man nu har den smått unika situationen att nästan alla förbund har ny ledning. Ordföranden som bara av den orsaken har anledning att mötas och utbyta erfarenheter. Att en i gänget har långvarig erfarenhet av utvecklingsarbete är då knappast till förfång.

HANS JERN