Väderbitna Vilkuna stod pall för både stormen och orkanen inom Posten.

Det har varit ljungblixtar och dunder tidigare — när Posten blev affärsverk 1992 och bolag 1994, när hela apparaten har svajat hit och dit, köpts och sålts och formats.

I alla väder har Vilkuna varit med, först som huvudförtroendeman i Birkaland och sedan på riksnivå. Under senaste fyraåriga kongressperiod satt han också med i förbundets styrelse och avtalsdelegation.

Posten är ett arbetskraftsdominerat serviceföretag för vilket löne- och andra personalkostnader utgör litet över hälften av utgifterna. Därför är det mera regel än undantag att alla förändringar i verkets verksamhet sätter personalen i gungning.

– Omvandlat till människor betyder "gungningen" att de postanställda har minskat med en tredjedel på tio år, från 30 000 till 20 000. De största personalnedskärningarna genomfördes då postkontoren slaktades från över 2 000 till nuvarande 300.

– För dem som blev kvar efter slakten har arbetstakten hela tiden skruvats upp och flåset i deras nackar ökat så mycket, att sjukdoms- och pensionskostnaderna snart kreverar i ögonen på företaget. De utschasade arbetstagarna står redan i kö för deltidspension, förklarar Vilkuna.

Den främsta orsaken till de postanställdas mördande arbetstakt är bolagets orimliga resultatkrav. De senaste åren har Posten kört med en fem, sex miljarders omsättning och i bästa fall gjort nästan tioprocentiga vinster, d.v.s. 400 — 500 miljoner mark.

– För ett arbetskraftsdominerat serviceföretag är detta stenhårda siffror. Man har inte behövt störa bankdirektören när köpen i hemlandet och utlandet har betalats med vinstmedel. Istället är det på de anställdas dörr det har knackats, säger Vilkuna.

Mjölkkon blev bolag

I början av oktober omvandlade Postens styrelse södra Finlands distrikt, d.v.s. utdelningen i Nyland och Helsingforsregionen, till ett dotterbolag för att föregripa konkurrensutsättning. Bolagets namn blev Etelä-Suomen kuljetuspalvelut Oy. Den här första vågen av bolagiseringar inom utdelningen sveper med sig 2 500 anställda i början av nästa år men borde inte påverka arbetsvillkoren på något sätt.

Vilkuna säger ändå att förbundet betraktar lösningen som dålig.

– Dotterbolaget fick hand om Postens mest lönsamma område, vars avkastning har subventionerat stora delar av verksamheten övriga delar av landet. Vem garanterar att stödet fortsätter när man inför priskonkurrens inom utdelningen?

– Det här borde intressera inte bara medborgarna utan också deras representanter. Postservicen i glesbygden är i verklig fara när ett statligt bolag bedriver en regionpolitik som föser ner arbetskraften till Rusningsfinland.

Förlustutdelning utan finansiär

EU-ländernas trafikministrar beslöt nyss att skjuta fram införandet av helt fri konkurrens inom posttjänsterna till decenniets slut, möjligtvis till början av år 2009. Man sänker dock viktgränsen för de försändelser som kan konkurrenssättas till 100 gram år 2003 och till femtio gram tre år senare.

I Spanien, Sverige och Finland, där konkurrensfanatikern O-P. Heinonen är den som dirigerar trafiken, skulle brevposten ha fått dumpas fritt redan på basen av den nuvarande lagen om postfunktioner. Lagen trädde i kraft för sju år sedan. Det har dock inte dykt upp några seriösa konkurrenter till Postbolaget ännu och lagen tillåter inga lycksökare i branschen.

I början av nästa år förnyas lagen om postfunktioner till en lag om posttjänster. I den förpliktas Posten till en allmän service fem dagar i veckan som omfattar hela landet. Men ingen garanti ges för att utdelningsförlusterna i glesbygden kompenseras.

Enligt Vilkuna är den nya lagen en klar invit till Postens konkurrenter. Han misstänker att det tyska statliga postbolaget redan står i farstun till de mest lukrativa utdelningsområdena i vårt land.

– Konkurrens har blivit ett självändamål i hela den finländska trafikpolitiken. Posten följer helt samma rutt som statsjärnvägarna. Jag kan bara inte förstå hur produktiviteten kan öka om det är två gossar med rockar i olika färg som springer i trapporna med brevpost under armen, säger Vilkuna.

Hotande underleverans

I ljuset av den nya lagen skall man också se Postens försök den senaste tiden att ge ut landsbygdens brev- och tidningspost på privat entreprenad.

I det här s.k. planeringsprojektets värsta skede såg det ut som om bolaget ville tillbaka till femtiotalets halvylleföretagare till postiljoner, menar Vilkuna. Det hade lett till strejk men kunde nu backas genom förhandlingar.

Landsbygdens 2 500 postutdelare står åtminstone tillsvidare kvar i bolagets lönerullor. I övrigt kommer utdelningssystemen att manglas noggrant och utdelarna pressas ännu hårdare.

När vinden pinar så här hårt i Postens knutar vill inte Vilkuna sia mycket om nästa avtalsrunda.

– Vi ska se nu hur läget är och vilka arbetsgivarens nästa drag blir. Även om förbundet av tradition har förespråkat breda avtal måste man sopa främst för egen dörr, när det blåser in nytt skräp hela tiden.

– Under tio års tid har vi ogillat att Posten skär bort avtalsförhöjningarna genom att ständigt utvidga utdelarens revir med nya adresser, säger Vilkuna.

EERO KOSONEN
Översättning ASTRID NIKULA