Folk lever allt längre och mår allt bättre enligt hälsostatistiken. Samtidigt har födelsetalen, d.v.s antalet barn per kvinna i fruktsam ålder minskat drastiskt. Detta gör att vi är på väg att få en situation med väldigt många åldringar och allt färre människor i arbetsför ålder. Detta uppvägs i viss mån av utbildning och teknologi, men frågan kvarstår — vem ska sköta de vanliga jobben? De försvinner nämligen inte.

Dessutom sker det en stark regional omflyttning. De unga söker sig till större städer för att få utbildning och arbete. Detta lämnar vissa områden i en svår situation där åldringarna och de tjänster de behöver i form av vård, butiker o.s.v. är den främsta sysselsättande faktorn. Detta är redan ett faktum i vissa kommuner i östra Finland där andelen pensionärer närmar sig 40 %.

Den ekonomiska uppgången under senare hälften av nittonhundratalet har skapat en aldrig tidigare skådad rikedom. Problemet är bara att den nya rikedomen är synnerligen ojämnt fördelad både socialt och regionalt. Vi har orter som Grankulla där skattöret är 15 penni och där majoriteten torde leva i välstånd om inte rent av i lyx och överflöd. Samtidigt har vi orter av ovannämnda slag där de flesta hankar sig fram på synnerligen blygsamma inkomster.

Vad vi börjar skönja är ett urbant stadssamhälle där den urbana storstadsideologin, dvs. marknadssamhället, med sin livsstil, sina medier och sina nätverk blir den dominerande faktorn också på landsbygden. Den drar och lockar ungdomen via MTV och andra kanaler, men ser ut att dra allt mindre omsorg om sjuka, om vårdbehövande åldringar, om arbetslösa och om socialt utslagna.

Vill vi vara riktigt krassa struntar den urbana ideologin också i ungdomen som den låter flyta omkring utan uppfostran, vård och omsorg på de urbana scenerna såsom. torg och köpcentra.

Det var ju inte så det var tänkt under det goda 1980-talet när man ännu talade om en levande landsbygd och om Finland som praktexempel på en nordisk välfärdsstat. Över hälften av landets kommuner dignar under övermäktiga vårdbördor och någon räddning ser inte ut att finnas. Både finansministeriet och de rika städerna i söder med Esbo och Helsingfors i spetsen sluter sina öron och ögon.

Storstäder och tillväxtcentra tar gärna emot en färdigt utbildad ungdom. De suger musten ur den så länge den duger som arbetskraft. Men de skickar sedan gärna dessa människor tillbaka till en "angenäm pensionärstillvaro" på landet. Det rika urbana samhället tar med öppna armar emot fördelarna medan det fattiga ruralsamhället får bära kostnaderna. Vart tog solidariteten vägen?

Mikael Forss