Mitt svar blir att varje någorlunda vettig människa förstås måste känna oro för att just nu bege sig ut i den värld som är allas och ingens. Jag har ingen lust att sätta mig i ett flygplan som mellanlandar i någon multikulturell metropol, hur effektiv säkerhetskontrollen än är. För den efterkrigstida generation som jag tillhör är känslan av global utsatthet helt ny. Begreppet trygghet har plötsligt förvandlats till något i högsta grad abstrakt, något icke-existerande, något som väcker en oändlig saknad efter det förlorade.

I den meningen krossades en dröm om gemenskap och tillhörighet när kaparna styrde in planen i World Trade Center i New York den 11 september 2001.

Men hur allomfattande var egentligen den oskuldsfulla gemenskapsdrömmen? Terrordådet visade på ett chockerande sätt hur djup klyftan är mellan "vi" och "de andra", hur till synes omöjligt det är att etablera en dialog mellan olika värdesystem. Med skurkar kan man inte diskutera, säger president George W. Bush, van att följa vilda västerns lagar. För honom handlar det om de goda och de onda, en maktkamp som bara kan föras med vapen i hand och där fienden ska påträffas död eller levande. Följaktligen var korståg ett av de första ord han använde för att beskriva det som skedde när supermakten gick till motattack under en patriotisk mobilisering av sällan skådat slag.

Den amerikanska reaktionen är förståelig, det finns få möjligheter till försoning inför en så fruktansvärd händelse som terroristernas mord på tusentals civila. Men till det centrala i det vi kallar västerländsk civilisation hör insikten om existensens moraliska komplikationer. Plötsligt har termer som hämnd och vedergällning kastats fram som självklarheter, rätten till försvar har blandats samman med en inte alls lika självklar rätt till anfallskrig. Regnet av bomber, som varvas med livsmedelspaket, över Afghanistan blir i det perspektivet ett närmast absurt skådespel.

Det är ganska förbluffande att flertalet av världens stater så villkorslöst stöder varje manöver som USA gör. Kampen mot terrorism är givetvis nödvändig. Men det är djupt bekymmersamt att medlen inte diskuteras på ett djupare plan. Och det är sorgligt att varje försök till kritisk intellektuell debatt utmålas som Amerikahat.

Jag tror inte på entydig ondska eller godhet. Ett av de tragiska misstagen på den världspolitiska arenan är att man sällan analyserar själva bakgrunden till det som sker. Terrordåd uppstår inte ur intet, ur någon mytisk ondskans urkraft. Tidskriften Newsweek ställer frågan "Varför hatar de USA?" och låter svaret formas till en uppmaning: nu räcker det inte bara med att bekämpa Usama bin Ladin och andra terrorister. Social och ekonomisk hjälp till arabländerna är en förutsättning för att bryta våldsspiralen.

Men hur många amerikaner tar till sig det budskapet när skräcken för nya attacker och biologiska vapen växer?

Det har till leda sagts att världen förändrades den 11 september. Lika bra kunde man säga att den i princip alltid har varit likadan, men att vi har en både beundransvärd och skrämmande förmåga att förtränga den existentiella osäkerheten. Utan glömska skulle vi inte orka leva, men utan minnen blir tillvaron en enda tomhet. Varje människoliv är ständigt hotat. Den som inte dödas i en terrorattack dör av hjärtslag eller cancer. Men vem minns längre att västerländsk etik lär oss att varje individ, oavsett religion och hudfärg, också har ett okränkbart värde?

I bästa fall kan rädslan ge oss en insikt om de livsvillkor — och den död — som faktiskt förenar oss.