Ombord på Voima är underhållsarbetet i full gång. Det kollas och fejas. Några däcksare kollar lufttätheten hos räddningsdräkterna. Ett tryck på 5,5 kilo får dräkten att konkurrera med Anne-dockan.

Här vid kaj är durken stabil men då Voima plöjer fram genom isarna är darrningarna i skrovet ett gissel.

– Vibrationerna är det vidrigaste på en isbrytare, verkligt störande. Det förföljer dig överallt, då du jobbar, är ledig eller försöker sova. Det är ett dödsdömt företag att på fritiden t.ex. försöka bygga in fartygsminiatyrer i flaskor. Ändå ligger manskapshytterna nu högre upp och Voima är kanske den tystaste isbrytaren efter ombyggnaden 1979, säger däcksreparatör Matti Aro.

Just bullret och vibrationerna fick Aro att försvinna snabbt i land efter sin första vinter på en isbrytare. Två år senare var han tillbaka ombord, av familjeskäl. Barnpassningen klarades av galant då han var till sjöss på vintern, hustrun på sommaren. Nu är Aro, 52, inne på sitt 28 år på Voima.

Känsligare med åren

– Vibrationer hör samman med jobbet på en isbrytare. Vänjer sig gör man väl men accepterar, nej aldrig, säger Aro, som också är specialarbetarskyddsfullmäktig för Sjöfartsverkets 37 fartyg. Vid diskussioner på tumanhand kommer problem fram men inte just offentligt. Sjöfarten är i dag en osäker bransch…

Som en delapprobatur i säkerhetsteknik vid Kiljavainstitutet undersökte Aro arbetshygienen ombord. Han jämförde hur besättningen på Voima uppfattade bl.a. buller, vibrationer och temperaturväxlingar 1998 med de resultat som Åbo regioninstitut för arbetshygien fick fram 1985. Siffrorna var likartade, fyra av tio stördes av vibrationer i arbetet, tre av tio på fritiden. Däremot upplevde 43 procent mot 36 tidigare att vibrationerna inverkade på sömnen.

– Kanske beror det på att vi börjar vara lite gråa i håret och därmed känsligare, medelåldern är 47, funderar Aro.

Kocken Raija Toikka, med 30 års erfarenhet av isbrytare, bekräftar.

– Det blir allt svårare att stå ut med att kastrullerna åker omkring, att gafflar och knivar letar sig i väg över borden på egen hand. Som yngre stördes jag inte, nu blir jag argsint, säger hon – och ler gott. I dag åker ju inte potatisen i väg…

I allmänhet sover Toikka gott men får vibrationerna kojen att darra känner hon det genast i ryggen.

Matroserna Kari Hartikainen, Tauno Pitkänen och Juhani Välimaa sitter i mässen och äter strömmingsrullader.

– Första vintern var en chock, nu märker jag knappt att det darrar. Men omställningen mellan hem och båt är stor, det tar alltid tar några dygn innan sovrytmen infinner sig, konstaterar Hartikainen.

– Bullret är nästan värre, inflikar båtsmannen Juhani Marttila som i tiden sov med öronproppar i sin hytt i fören på Hanse. Decibelnivån låg på 95.

I kontrollrummet har vibrationerna dämpats.

– Durken "flyter" efter att ha isolerats med gummi från skrovet, berättar maskinmästaren Pekka Lindqvist.

Att helt eliminera vibrationer ombord går dock inte.

– När det är som värst kittlar det i tårna. Man står där på durken och glider sakta i väg, beskriver maskinmästaren Antti Heilakka.

Motormannen Ari-Pekka Leinokari pekar ut den verkliga "höjdaren" ombord.

– Bastun i fören är en massageinrättning, där du blir döv på kuppen, skrattar han.

Att gänget är väl sammansvetsat gör att de flesta ändå trivs. Att man ibland åker i skotten då isvallarna tvingar Voima till ett plötsligt stopp, det får man ta, liksom buller och vibrationer.

INGEGERD EKSTRAND