Det är märkliga tider. Afghanistan är inte ett land. Det är ett virrvarr av stammar och folk och falska förhoppningar och brusten lojalitet. Propaganda. För och emot. Alla vet att judarna stannade hemma den dagen då tornen rasade i New York. Alla vet.

Tid att tänka. Inte bara för att reda upp den makropolitiska härvan. Men för att fundera lite. Själv. Inne i varje hjärna finns en bortglömd del av evolutionen kvar. Den ligger där, hoprullad, tyst. Det väser lite om den, men för det mesta ignorerar vi den, liksom den ignorerar oss. Vi har tid att väga för och emot, vi behöver inte använda den simplaste instinkten.

I en intervju under de första dagarna då bomberna föll var det en ung afghansk kvinna som filosoferade över vad som kunde ha utlöst bombregnet över hennes land. "Det måste ha varit talibanerna som har gjort något galet igen". Kanske det. På flykt igen Usama bin Ladin är skyldig för att han hatar Amerika. Han säger det själv. Vi behöver inga bevis. Alla vet.

Du har tid. Även om det inte känns så. När kaffet smakar höst och det är mörkt därute är det den perfekta tiden att stanna hemma och dämpa belysning. Är det så här du vill ha det. Finns det nåt annat som du hellre skulle göra, ett annat liv du hellre levde? I den soffhörna som är din egen kan du sluta ögonen och höra hjärtat slå. Det är den lyxen som är dig given.

Tänka. Själv. Miljarder år av evolution. Sanningen är kanske krigets första offer, men eftertänksamheten kommer god tvåa. Livet är inget krig. Rädslan styr dig snabbt och urskillningslöst, men den styr oftast fel. Även om det inte var Usama bin Ladin som gjorde det, så är han en som har makten och skickligheten att göra det. Han är kanske inte skyldig, men han kunde vara det. Följ rädslans logik.

Fly eller fäkta. Öga för öga, tand för tand. Hundratals år av civilisation väger lätt mot pulsens häftiga slag. Reptilen tänker inte, den frågar inte. Den hugger när den blir rädd. Blixtsnabbt. Skulle den kunna formulera sig i ord, fick vi säkert höra att den hugger endast när den blir anfallen. Men den primitivaste hjärndelen formulerar sig inte i ord. Den tänker inte. Miljarder år av evolution och den ligger fortfarande hoprullad i vårt inre, beredd till anfall. Alltid.

Krig följer ingen logik. Krig tänker inte. När såg du senast en general kura ihop sig i soffhörnan för att höra sitt hjärta slå? Är det rätt krig vi för? Finns det något annat vi hellre borde göra? Utnyttja hösten och regnet. Handla långsamt. Låt stjärnorna kravla sig upp på himlavarvet. Alla vet så väldigt lite.