Eftersom det ibland faktiskt var
knapert med kapitalbalansen, slog folkhumorn förstås obarmhärtigt till. Mbt blev
"Med börsen tom". En mera oskyldig tolkning var då "Mot Batas till",
som kom sig av att andelshandelns trevliga funkisfasad riktade sig mot just
"Batas".
Purmo var självständig kommun och den lokala idrottsföreningen IF Standard var en
fin sammanslutning med stolta traditioner in bl.a. löpning och skidåkning. Mycket byggde
på talko och eldsjälar med äkta bygdepatos.
Sedermera försvann andelshandeln i en våg av fusioner och av den finns inget kvar
utom en rad byggnader som nu är i annan användning. Magasinet där jag och mången annan
(oftast olovligen) lekte som barn revs helt nyligen och gav "Lebensraum" åt ett
radhus.
Av kommunen finns ej
heller något kvar, utom namnet och ett för sin tid riktigt ståtligt kommunhus. Kommunen
ingår numera i Pedersöre. Också idrottsföreningen fusionerade delvis sin verksamhet
med en större förening. Inom IF Standard finns ändå en del verksamhet kvar som t.ex.
fotboll. |
|
Att vi nu går mot en allt mera egotrippad individualism är ett
ordentligt steg bakåt. |
Det kallas utveckling, rationalisering
och effektivitet och är i och för sig okej. Bara att acceptera, inte mycket att göra
åt, alltså. Det som jag däremot ändå har svårt att förlika mig med är att vi
kastar ut barnet med badvattnet när vi försöker bygga vårt effektivitetssamhälle. Ett
annat sätt att uttrycka detta är att effektivitetssamhället sågar av den gren det
själv sitter på.
Utan idealism kan något bestående samhällsbygge ändå aldrig fås till stånd. Att
vi nu går i motsatt riktning mot en allt mera egotrippad individualism är ur denna
synvinkel att ta ett ordentligt steg bakåt. Om utvecklingen och effektiviteten för oss
framåt för alltså individualismen oss samtidigt ett steg bakåt. Vad slutsumman är
törs jag inte ens gissa.
Var blev således den gemenskap och den idealism som skapade folkkulturen under förra
århundradet? Den som var närvarande i ungdomsrörelsen, andelsrörelsen,
idrottsrörelsen och inte minst i den politiska rörelsen på alla kanter. Nyckeln till
det hela tycks stå att finna i marknaden och dess makt att locka till sig individer via
professionalisering, konsumentskap och allmän kommersialisering.
Det är ett faktum att nästan alla helt ideella rörelser tycks få kämpa med
svårigheter, och att dessa svårigheter ganska långt sammanhänger med att rörelserna
kommersialiserats i en utsträckning som gör att den lokala idealismen fått ge vika. Att
några rörelser räddat sig till namnet genom att kommersialisera sig
(produktförsäljning eller aktieägande) förändrar förstås inte detta faktum utan
förstärker det.
Det slag av idealism som behövs för att bygga folkrörelser är att individen lägger
sina egna personliga intressen åt sidan och ger uttryck för kollektiv gemenskap. Ett
annat ord som väl lämpar sig i sammanhanget är solidaritet, eller varför inte
nästankärlek.
Att marknadskrafterna arbetar i motsatt riktning vet vi alla. Det är därför som de
idealistiska rörelserna i många fall är mbt, med börsen tom, om det sen gäller att
bygga gemensamma idrottsanläggningar, hålla igång föreningshus, hjälpa U-länderna
eller bistå de svältande barnen i Afghanistan.
Det skroderas i TV-insamlingarna med hur hjälpsamma vi är när vi avstår från
några smulor. Samtidigt vet vi nog alla att en ens tillnärmelsevis rättvis fördelning
av världens resurser skulle gripa så pass djupt i nästan alla västlänningars
plånböcker att den sortens solidaritet inte räcker särskilt långt.
Ändå är allt så enkelt, ja rent av simpelt. Det handlar bara om något så pass
vardagligt som närande mat, hela och rena kläder, rent, snyggt och varmt husrum samt
fysisk och psykisk trygghet. Enda kruxet är att det kräver solidaritet.
Jag har en dröm. Jag längtar efter den dag när jag får uppleva "Världens
andelshandel MBF". Vad MBF står för får läsaren själv gissa.
Mikael Forss
Löntagaren 10.12.2001 nr
10/01