Det kan ibland vara mysigt när det blåser ordentligt och man värmer sig vid brasan i kakelugnen, den lilla världens egen skyddande förskansning. Men inte denna gång. Storm som närmar sig orkan talar med en hård och befallande stämma. Här förs ingen dialog, allt sker på naturkrafternas villkor.

När jag öppnar ytterdörren möter mig ett vrål som om vind och hav slutit sig samman för att krossa allt i sin väg. Nere vid stranden kastar sig jättelika vågor mot stenkajen och skummet yr högt över både brygga och bastu. Kvistar virvlar förbi i hotfull dans. Den stora granen, äldre än jag, fälldes redan i den förra stormen. Nu ligger den och fladdrar patetiskt med grenarnas skadskjutna vingar. Jag räddar badstegen som slitit sig och översköljs av en våg som inte vill mig väl.

Bäst att retirera upp till husets temporära trygghet. Men där är allt mörkt, ännu ett av dessa elavbrott som av någon anledning blivit vanligare i takt med att samhället i allt högre grad förlitar sig på tekniken. Längsta pausen varar några timmar. Ändå klarar sig den här delen av Ålands skärgård ganska bra; på andra håll får man bereda sig på flera dygn utan ström. Och det är i praktiken en omöjlig situation om uppvärmning, vattenpump och matlagning helt är beroende av den magiska kraften i ledningarna som genomkorsar landskapet.

Samtidigt illustrerar vår skyddslöshet hur blint vi lockats in i modernitetens tidevarv. Västerlandets urbaniserade människa — van vid att allt praktiskt fungerar mödolöst — blir förlamad när den vidunderliga tekniken sviker. Och det förargliga är att det som får undret på fall kan vara ett futtigt träd som stormen med en nonchalant gest kastar över en elledning djupt inne i skogen.

För att vi ska kunna fortsätta vardagssysslorna och jobbet vid instrument och bestick — för att tala med Nils Ferlin — fordras alltså att reparatörer och skogshuggare, vår tids hjältar, ger sig ut i mörka skogar, där de kanske tvingas plumsa genom meterhög snö, för att återförena de länkar som brustit.

Jag tänder stearinljus. Men inte ens i deras lågor finns frid en kväll som denna. De fladdrar till när stormen gör nya attacker och springorna i fönstrens tätningslister öppnar sig för tjut bortom all musikalisk finess. Vinden kastar sig mot väggar och rutor med en obeveklighet som ingen mänsklig kraft kan trotsa.

Tove Jansson tyckte om storm och äventyr, präglad som hon var av barndomsårens trägna läsning av böckerna om den beundrade Tarzan. Hennes mytomspunna stuga på Klovharun i Finska viken — med ett fönster mot sydost "för de stora stormarna" — gav ständig närkontakt med krafter större än den enskilda individen.

I stearinljusets sken läser jag "Anteckningar från en ö", Tove Janssons och livskamraten Tuulikki Pietiläs avsked till Klovharun, som visar det möjliga i ett samspel mellan människa och element. Men vi måste inse att naturen aldrig kan betvingas, att människan är en tillfällig gäst medan vind och vågor rasar i evighet.

Du blir aldrig vän med stormen, men där den härskar vet du sannerligen att du lever. Det är ingen oäven existentiell insikt.