Musikanterna valde förra hösten Ahti Vänttinen att se till att åtminstone litet av spadet kunde få bli kvar på tallriken. Han tar över som Musikerförbundets nya ordförande i maj.

Vänttinen, 40, är ingen kritstrecksgosse, så jurist han är.

Då han 1992 som halvfärdig jurist anställdes vid förbundet försörjde han sig på spelningar med lätt musik och på att undervisa vid Sibeliusgymnasiet och Tapiola gymnasiet.

– Att ha spelerfarenhet när man jobbar på förbundet är nästan ett måste, annars skulle man ha svårt att begripa sig på musikerns svåra själsliv, skrattar Vänttinen.

En frilans, hundra avtal

På FFC:s förbundsförteckning återfinns Musikerförbundet bland de minsta. Förbundet har drygt 3 300 medlemmar, bland dem t.ex. hela den konstnärliga personalen vid Operan.

Enligt Vänttinens uppskattning hör ungefär var tredje av landets musiker till förbundet. I den här branschen är det ändå nästan omöjligt att dra en klar gräns mellan proffs och amatörer.

– Vi har inte haft någon egentlig värvningskampanj. Medlem blir man på basen av en rekommendation som två seriösa personer står bakom.

Förbundet delar in sina musikermedlemmar i orkester-, teater-, studio-, restaurang- och turnémusiker. Över 2 000 av musikerna arbetar på frilansbasis.

– Av förbundet får de en personlig vägledning i hur de ska ingå sina avtal. Risken för att just de blir förda bakom ljuset är stor ute på den hårda marknaden. När en frilans kan ingå över hundra avtal på ett år är det viktigt att förbundets rådgivningstjänst fungerar. Av våra fem funktionärer är tre jurister.

För att vara ett så litet förbund har Musikerförbundet en hel drös med kollektivavtal: 25 stycken. De mest omfattande kollektivavtalen är dem som förbundet gör med Kommunala arbetsmarknadsverket, Hotell- och restaurangförbundet FHR och med Personaltjänstföretagens förbund.

Jenkarna kommer

Då man i andra branscher hittills bara drömmer mardrömmar om amerikaniseringen av Finlands arbetsmarknad är detta rena rama verkligheten för musikerna.

Exempelvis den finländska skivbusinessen ägs redan till nittio procent av multinationella bolag, som mer eller mindre helt kontrolleras av amerikanerna.

Genom olika företagsköp och ägararrangemang är det jättar som BMG, Emi, Edel, Universal, Sony och Warner som håller den finländska skivindustrin i sin hand.

Mammutbolagen för in pengar men framför allt sin avtalskultur till Finland. I den kulturen är musikerns lott mycket underordnad.

Grovt sett innebär den amerikanska modellen att man struntar i upphovsrätten medan royaltyn, d.v.s. konstnärernas skivförsäljningshonorar, dirigeras rätt in i skivbolagets kassa efter diverse manipulationer med förskott och annat.

Hela den multinationella musikbusinessen utgår från grundtanken att det som en gång har satts på burk är producentens/skivbolagets egendom.

Mammutfirmornas råa spel har fått också kända amerikanska artister på fötter. Flera driver rättsprocesser mot de orimliga avtalen, andra har börjat producera sina skivor själva för att sälja dem via Internet.

EERO KOSONEN